20170531

Det är en stor dag idag ska ni veta. Idag går min pappa i pension. En dag som jag vet att han har väntat på länge. En dag som han är mycket väl förunnad. Han är värd vila, ro, kunna syssla med det han vill och självklart att kunna fiska så mycket som han vill. Min pappa har alltid funnit där för mig. Vad jag än har gett mig in på, så har han funnits där och stöttat mig. I många av alla mina minnen, så finns han där med mig. Inte bara när det gäller fiske. Men kanske framförallt där. Då vi delar samma passion för ämnet. Jag har fiskat ett helt fiskeliv tillsammans med honom. Och då känns det som att vi har massor av fiske kvar tillsammans. 

Här kommer en liten story från ett av våra fisken tillsammans. När jag gick på högskolan hade vi utbildning i att hålla föredrag. Att stå framför en grupp människor och tala. På den första lektionens slut fick vi till uppgift att på nästa lektion hålla ett fem minuter långt tal. Vi skulle berätta om något vi hade varit med om. Tre klasser med trettio personer i vardera skulle närvara. Jag kommer ihåg att jag var nervös. Länge hade jag grubblat på om vad jag skulle tala om.  Jag valde att berätta om när jag fick min första lax. När dagen kom stod jag nervöst och lyssnade på alla de andras berättelser. Jäklar vad duktiga de är, tänkte jag. När det var min tur att gå upp på podiet hann jag tänka.

– Är det verkligen något att berätta om?

Ingen av de som lyssnar kommer ens kunna relatera till händelsen.

Detta var vad jag berättade.

Jag och min far befinner oss i Verdalsälven i Norge. Året är 1984 och jag är tio år gammal, om jag nu minns rätt. I Norge har jag redan varit och fiskat några gånger. En lax har jag hunnit förlora. Det var för tre år sedan, i Stjördalälven. Det var Pappas fel att jag tappade den. Han tog tag i linan då fisken skulle landas. Det vet väl alla, att i linan tar man inte när det är dags att landa en fisk. Den gången fiskade jag med drag, eller sluk som norrmännen kallar det.  

Den här gången har pappa har placerat på en sten med ett kastspö i handen och åkt över till andra sidan för att fiska. Nu hängde istället en burk mask hänger kring min hals i ett snöre. På linan sitter ett sänke och en krok med en tuss rött garn på. Pappa har instruerat mig i hur jag ska fiska. Jag trycker på ett par halvstora maskar på kroken och kastar ut lite snett uppströms. Sänket når botten, jag lyfter spötoppen lite och sänket börjar vandra över bottens stenar. När linan spänner och hänger rakt nedströms, vevar jag in. Kollar att maskarna ser "fina" ut och kastar ut på nytt. Pappa kommer gåendes ut bland trädverket på andra sidan. Han slår sig ner på en sten och vinkar till mig. Han tar fram en fluglåda i plåt, böjer ner huvudet medan ett finger vandrar över flugorna i lådan. Jag kastar vidare. Snart får jag byta mask då de på kroken börjar se lite "trötta" ut. Ett nytt par tar deras oönskade plats. (Idag har jag ångest över alla stackars maskar jag har mördat när jag var liten.) Jag hoppar över till en sten längre nedströms och kastar ut igen. Linan vandrar nedström när sänket hoppar över stenarna på botten. Det är första gången jag fiskar med mask på lax.

Undrar om jag gör rätt, tänker jag.

– Pappa! Gör jag rätt! Ropar jag över mot andra sidan.

Pappa reser huvudet och ropar tillbaka.

– Ja, fortsätt bara.

– Hur vet jag om en fisk tar masken? Ropar jag.

– Det kommer du att märka! Svarar han.

– Ibland kan det kännas som om att något knaprar på masken! Fortsätter han.

Pappa vadar ut i vattnet och svingar ut sin fluglina. Jag ser förundrat på. Flugkastet ser riktigt spännande ut. Jag har fiskat en del fluga, jag också. Då efter regnbåge. Jag gillar flugfisket mer än alla de andra sätten att fiska. Jag tycker att flugfiske är häftigare, snyggare och mer spännande. Flugorna är också mer intressanta än alla andra beten. Dessutom så kan man göra dem själv. Vilket pappa också gör. Visst köper han också en del flugor. Då han inte än bemästrar flugbindningen riktigt än. Jag brukar se på när han binder. Ibland får jag också binda. Jag kommer ihåg den där tjocka Wolly Buggern jag band och gav pappa. En Bugger utan kroppshackel. Bara en tjock svart kropp med en tuss av grönt garn längs bak. I Prinsjön i Hökensås fick pappa en regnbåge på den. En fin fisk på över tre kilo. Jag kommer ihåg att jag var mycket stolt över att ha bundit den flugan. Jag tror faktiskt att jag har den kvar någonstans därhemma. Jag hoppar vidare till en sten längre nedströms samtidigt som min pappa gör likadant på andra sidan. Jag kastar ut och låter sänket ta sin väg över stenarna på botten. Linan stannar tvärt. Inget känns i spöt. Eller? Jo, det darrar lite. Det känns faktiskt som om att något knapprar på masken.

– Något knapprar på masken. Ropar jag till pappa.

– Vad ska jag göra?

– Gör ett mothugg! Ropar pappa tillbaka.

Jag drar till i spöt. Det böjer sig. Något där nere under ytan, tar till flykten. Uppströms!

– Vad gör jag nu! Ropar jag i panik.

Pappa vevar in sin fluglina.

– Låt den simma bara!

Fisken tvärvänder och rusar istället nedströms. Haspelrullen spole snurrar snabbt då linan dras från den. Spöt bugar sig allt djupare.

– Den kommer att gå av! Ropar jag.

– Lossa bromsen! Ropar han tillbaka.

Mina fingrar letar efter knappen som lossar bromsen. Jag hittar den inte först och paniken stegrar. Efter en del trevande hittar jag den och vrider på knappen. Spöt bugar sig djupare när linan slutar lämna rullen. Laxen tar till luften i ett akrobatiskt hopp. Jag har dragit åt bromsen istället för att lossa den. Laxen träffar vattenytan i ett ljudligt plask. Jag vrider knappen åt andra hållet samtidigt som laxen rusar ännu längre nedströms. Lina försvinner ut från rullen igen.

– Följ efter en bit! Ropar pappa.

Det gör jag. Laxen vänder och jag får veva hem lina. Den stannar. Linan försvinner ner i vattnet rakt utanför mig. Fisken står bara och tynger i linan.

– Vad gör jag nu? Ropar jag.

– Låt den vara bara, det är inte över ännu! Svara pappa.

Efter att ha stått kvar en stund, börjar linan att röra sig sakta uppströms. Lina dras sakta ut från rullens spole. Spöt böjer sig djupt. Laxen vänder återigen och rusar nedströms. Men, den här rusningen blir kort. Fisken hoppar igen. När den slår ner i ytan, så blir den kvar där. Vattnet yr åt alla håll när fisken i panik slår vilt omkring sig. Den slutar och blir liggande med sin silvriga sida upp mot den klarblå himlen. Jag vevar in den. Emellanåt krummar laxen sin kropp. Den försöker fly. Men den orkar inte. Utan blir liggandes med sidan uppåt igen. Jag får in den till stranden.

– Vad gör jag nu? Ropar jag.

Jag har aldrig landat en lax. Hur gör man det?

– Ta tag i stjärtspolen! Ropar pappa.

Jag greppar spolen och drar in laxen upp på land. Spöt släpper jag när laxen börjar sprattla. Med den andra handen lyfter jag upp laxen i famnen och trycker den mot mitt bröst. Min överkropp far från sida till sida när laxen försöker ta sig loss. Den lyckas! Plums! Låter det när den är tillbaka nere i vattnet.

– Nej!!!

– Vad ska jag göra? Skriker jag.

Laxen kommer upp på ytan med sidan upp.

– Hoppa i och ta den.

– Jag slänger mig rakt ut i strömkanten.

Mirakulöst nog får jag tag i laxen. Återigen är den i min famn. Nu helt stilla. Jag reser mig upp. Vattnet når mig upp till magen. Jag tar sats och springer som en bergsget uppför brantens stora stenar.

– Du måste avliva den! Ropar pappa.

Jag tar en sten och slår den i huvudet några gånger. Laxen dör och blir liggande. Jag blir ståendes. Stirrandes på laxen. Jäklars vad fin den är. Glädjen bubblar över.

– Jag fick en!

– Bra jobbat! Ropar pappa.

Jag tar upp spöt och laxen. Med fisken i famnen springer jag två kilometer bort mot campingen där vi har vårt tält. När jag kommer fram sitter mamma och min lillasyster utanför tältet och leker.

– JAG FICK EN!

– Det var min första lax! Avslutade jag och tittade upp mot mina klasskamrater. 

Även om jag har sett ut på mina åhörare under tiden jag pratat, så har jag nog inte sett dem, eller hört dem. Nu gör jag det.  De skrattar och klappar händerna. Det verkar ha gått hem.

Grattis pappa! 

Eller vad säger man när någon går i pension? Grattis låter inte riktigt som det ska.

Skitfiske pappa!

Ja det låter bättre.

Kikutouji

Det är Mors dag idag. Det är svårt att förklara hur mycket min mamma betyder för mig. Den här fantastiska blomman förklarar det bättre. Den heter Camellia japonica, 'Kikutouji'. Den kallas också Middlemist Red. Det finns två exemplar kvar i världen. En i trädgården av Nya Zeeland och en i Grönhusträdgården i Storbritannien. Den kommer från början ifrån Kina, där den har försvunnit helt. Det var engelsmannen John Middlemist som år 1804 tog med sig blomman till Storbritannien. Det är idag den mest sällsynta blomman i världen.

Grattis på mors dag mamma!

/Henrik

Skit bakom spakarna, men vad fan vet jag

Jag har något jag har funderat på länge. Eller rättare sagt, jag har funderat på någonting som jag inte förstår. Nu känns det ju som vi är på väg framåt. När det gäller fiskeriets många frågor. Fler och fler engagerar sig. Fler och fler bryr sig. Fler och fler talar om det kring våra vatten. Fler och fler diskuterar viktiga frågor på sociala medier. Fler och fler skriver på listor som är ämnade påverka våra makthavare. Fler och fler bidrar med pengar för älvarnas och fiskens framtid. Fler och fler fiskar efter lax och havsöring. Vi borde ju vara starka då. Det borde ju gå bra då. Men gör de det?

En tanke slår mig alltid när jag sätta in mig i vad som händer kring våra lax –och havsöringsåar och älvar. Är det verkligen fisken och våra vatten vi bryr oss om? Det känns mer som om att det handlar om det gamla vanliga. Makt, pengar och egna intressen. Det viktiga verkar vara att varje individ eller grupp av individer får vad just de vill ha. Egen intressen går inte ihop med frågan om våra vatten och dess fiskars framtid. Vi kan inte fiskevårda våra vatten tillbaka till hållbara fiskevatten för att sen fortsätta att behandla dem som vi alltid har gjort, eller för den delen värre.

Den fråga som jag länge har grubblat över. Är att vi i sverige fiskar så innerligt efter utlekta fiskar. Vi svenskar gillar verkligen att fiska. Så till den milda grad, att vi gör fisket efter utlekt fisk till en ren konstart. Så hårt fastetsad är ”besfisket” i våra svenska fiskarhjärtan, att jag knappt ens vågar ta i frågan. 

–  Och vad kan jag säga? Jag fiskar ju också besa. 

Varje år i mitten av maj, försöker jag mig på det omöjliga. Jag försöker få någon eller några av de få blänkarna som simmar upp i Ljungan. Då biter det alltid på någon besa. Även om jag verkligen försöker minimera risken för det. Genom att fiska lite ytligare och snabbare. Vilket öppnar mer för att en blänkare ska ta min fluga. Besornas fysiska förutsättningar efter att ha spenderat höst, vinter och vår i älven. Är så pass ansträngda att de oftast tar flugor som fiskas sakta och nära dem. Det går inte att välja vilken fisk som biter över våra flugor.

Dessutom så brukar jag fiska en eller två dagar i Älvkarleby runt den första maj. Då är det näst intill uteslutande besor jag får att bita över mina flugor. I Älvkarleby är det ju också näst intill uteslutande odlad fisk dessutom. Här gör det inget att man fiskar besor, i min mening. Odlad fisk har i mitt tycke inget i vår fauna att göra. Kanske i några ytterst få fall. Men, är de vilda besorna så viktiga då? Varför inte fiska på dem? En fisk som har lekt har ju gjort det den ska, eller? I min mening är besorna viktiga. Visst har de lekt. Men de har långt ifrån gjort sitt. Många fiskar kan leka igen, eller till och med, fler gånger. De fiskar som klarar av det, är oftast starka individer. Dessa individers avkommor är viktiga. Dessa avkommor skapar starka gener, tror jag.

Sen har vi ju det här med respekt. Respekt för fisken och dess framtid. Att fiska på en fisk som har kämpat för sitt liv under många månaders mörker och kyla. Som efter att den har lekt och har tömt ur sig näst intill all sin kraft. Som bara väntar på lite värme så den orkar starta sin utvandring tillbaka ut till havet för att äta upp sig och återfå sina krafter. Det är väl inte dessa fiskar vi vill stoltsera med på bild. Men de är väl starka nog att klara av att tas av fiskare en eller två gånger? Nja. Jag vet inte riktigt. Kanske. Eller ja. Jag vet inte. Men egentligen handlar det inte om det, i min mening. En sak är ju säker, vi hjälper dem ju inte genom att göra det svårare för dem. Vi vet heller inte vad som händer de besor vi fiskar upp för att utföra Catch & release på. Hur drabbar det fisken? Om de dör, hur stor andel dör? 

Jag vill istället att dessa fiskar ska ha så bra förutsättningar som möjligt att komma tillbaka för ytterligare en lek. Nej, i min mening så fiskar vi alldeles för tidigt på säsongen efter både lax och havsöring. Dessutom fortsätter vi vårt fiske alldeles för länge. Vi klampar runt på lekområden och stör själva leken. Helt otroligt. I det heligaste av det heligaste. Inte ens där kan vi hålla oss borta. 

Vi gillar verkligen att fiska. Så till den milda grad att vi fäller krokben på oss själva och våra vattens fiskar.

Med respekt

/Henrik Båge