Helenas holme eller Skäftesholmen

Det här är två artikler. Den första är tidigare publicerad i Flugfiske I Norden och den andra i Allt om Flugfiske. Bägge handlar om samma plats men i två olika namn. Åk dit om du vågar.

----------------------------------------------------------- 

 

 

Jag ser båtens botten genom det kristallklara vattnet. Den ligger där helt stilla, lika stilla som mina armar och händer som svävar framför mig. Det känns konstigt, mycket konstigt. Vad är det som händer? Var är jag? Min rygg pressas hårt mot något samtidigt som iskallt vatten når min hud. Kroppen lamslås och stelnar till. Försöker röra mig men det går inte. Paniken bubblar snabbt upp ur mitt inre. Syret i lungorna tar slut, ett djupt andetag i panik får dem att snabbt fyllas av det iskalla vattnet. Paniken dånar i tinningarna. Det svartnar.

Min kropp ruskas till liv. Armarna och benen slår vilt åt sidorna. Det djupa andetaget fyller mina lungor för snabbt och hotar att spränga dem. Det gör ont. Jävligt ont. Hela kroppen värker och hjärtat bultar snabbt. En stark obehagskänsla fyller hela mitt inre. Jag fryser. Det är svårt att veta vad som är verklighet. Jag känner mig desorienterad och förvirrad. Genom att fokusera blicken på det vita taket försöker jag lugna mig. När andningen har stadgat sig kan jag känna att överkastet är dränkt av kall och klibbig svett. Andningen är lite lugnare nu och jag sätter mig upp. Svettdropparna rinner i täta strömmar ner från min kropp ner i sängens tyg. Jag reser mig långsamt upp på fötter, det snurrar i huvudet. Sinnet och verkligheten söker sig sakta tillbaka genom dimman.

– Vad fan var det där? Tänker jag, fortfarande skakad av upplevelsen. 

Visst har jag haft mardrömmar förr, men ingen som den här. Den här kändes verklig, jag kunde känna av den fysiskt. Förnimmelsen av vatten i mina lungor finns kvar. Som om hela min kropp har varit i iskallt vatten. Hela jag är tömd på energi. Fan så äckligt.

Det är söndag eftermiddag, jag är hemma själv. Familjen är hos svärföräldrarna och kommer inte hem förrän imorgon. Jag kom hem för bara några timmar sen efter att ha varit på några dagars fiske i Bergeforsen. När jag kom hem packade jag upp lite prylar, duschade och la mig på sängen för att vila ett slag. Det är från den vilan jag nu så våldsamt har vaknat upp ifrån. Det är bara att slänga sig i duschen igen. Det varma vattnet värmer min kalla febriga kropp. Försöker hosta upp vatten som inte finns. Hela tiden ser jag bilder från den obehagligt tydliga mardrömmen. Den går inte att skaka av sig. Det går bara inte. Resten av fiskeprylarna packas upp och läggs ner i lådor och sätts in i skåp.

Ön, Skäftesholmen ligger i Indalsälvens allra nedersta del. Den är en av många holmar som finns belägna i tre olika vattenförgreningar som utgör älvens utlopp i Timrå kommun. Skäftesholmen ligger allra högst uppströms av dessa, bara en kilometer nedströms kraftverket i Bergeforsen. Ön består nästintill bara av sand vilket gör att öns stränder hela tiden omformas av det söligt strömmande vattnet. Stränderna är mycket långrunda, nästan runt hela ön. Några enstaka träd och buskar finns här och där. Öns norra del består delvis av en mycket tät skog, full av sly och annan bråte. Häromdagen försökte jag genskjuta skogen för att slippa vada och gå långt för att nå öns södra del. Med en tolvfotare i handen skulle det visa sig vara en nästintill omöjligt uppgift. Mitt i allt krångel höll jag på att gå ner mig i ett bottenlöst hål. 

Med bultande hjärta stod jag vid hålets kant och stirrade ner i det hotfulla mörkret som tycktes stirra tillbaka på mig. Jag hittade även rester av ett hus. Olle som vi bodde hos berättade senare om att man i början av 1900 – talet använde ön för att skilja på det flottade timret åt de olika ägarna och sågarna i Timrå – och Sundsvallsdistriktet. Då fanns där flera hus och en jordkällare, i vilken jag höll på att ramla ned i. Det är på den här ön som jag ibland brukar avsluta havsöringssäsongen.

Mardrömen

När jag har packat upp all återstående utrustning sätter jag mig ner i soffan. Andningen är fortfarande något ansträngd sen jag vaknade. Med ett lätt obehag sluter jag mina ögon för att försöka framkalla och förstå det jag upplevde i drömmen. 

Jag är helt ensam på ön. Eller snarare i hela älven. Inte en käft syns till. Konstigt. Det är absolut tyst och stilla. Inga ljud och ingen vind, ingenting, nästan som om tiden stod stilla. Jag vadar ut i den ändlöst blanka vattenytan med sikten inställd på stenpartiet som sticker upp långt uppströms. De runda mjuka vågorna efter mig ebbar ut och smälter snabbt samman med den platta blanka ytan. Lårmusklerna jobbar hårt med att trycka undan det sega vattnet. Jag går och går utan att det känns som om jag kommer någonvart. Tunn fin ånga dansar överallt på den livlösa ytan. Snart stiger den och bilden av horisonten suddas ut. Stenpartiet syns inte längre och jag går i blindo. Jag stannar för en paus, ljumskarna och låren smärtar och stelnar till. När jag fortsätter gör jag det på mycket stela ben. När vattenytan når mig till bröstet stannar jag och vänder mig om. Ön och älvens stränder är insvepta av tät dimma. Deras svaga spegelbilder spricker men läker snabbt ihop igen när min lina rullar ut över dem. En stor fisk visar ryggen därute. Spänningen stiger och ett nytt kast går iväg, men inget händer. Jag rör mig sakta nedströms och gör ett nytt kast. Ytterligare en stor fisk är upp och visar sig. I varje kast visar det sig fisk. Snart är det fisk överallt därute, men ingen vill ta min fluga. Vakringarna försvinner snabbt. Jag tar in för flugbyte, fiskarna slutar vaka samtidigt som jag tar upp flugan ur vattnet. Tafsen bits av och en ny fluga knyts på. När den lilla flugan släpps ner och simmar iväg i vattnet börjar fiskarna vaka igen, men de vill fortfarande inte ta. Kast efter kast försvinner iväg in i dimman. Fiskarna har nu helt slutat att visa sig och linan driver genom en tom yta när något ljust långsamt lösgör sig från öns vegetation, långt nedströms. Det är svårt att se, men det stannar till och verkar hänga över vattenytan. Jag upphör i mitt fiske för att försöka koncentrera min blick på det. Jag fortsätter motvilligt mitt fiske, samtidigt som blicken dras mot den ljusa fläcken där nere.

Är den på väg hitåt? En obehagskänsla växer inom mig. Tvekande fortsätter jag att fiska medan ljuset blir allt tydligare. Ljusets form är avlångt och vitt och tycks röra sig, men samtidigt inte. Obehaget har nu växt sig till ängsla. Jag vevar in linan samtidigt som jag börjar gå in mot öns strand. En hård stöt far plötsligt igenom kroppen. En stor öring har tagit flugan och rusar nu ut i älven. Den hoppar och visar sin blanka stora sida. Det verkar nästan som om den vill visa upp sig och locka mig till att se på den. Min tidigare ängsla har nu växt sig ännu starkare, medan min blick dras mot skepnaden igen. Jag fortsätter att gå, men fisken drar och får mig att tveka. Återigen känns det som om jag inte kommer någonvart. Ängslan övergår snabbt i rädsla. Stegen blir allt längre och snabbare och den kämpande öringen dras med. Nu ser jag skepnaden tydligare. Det är ju för fan en kvinna! Hon bär ett ljust nattlinne och hennes huvud täcks av långt, mörkt och vågigt hår som döljer hennes ansikte. Kvinnan går inte, utan ljudlöst tycks hon sväva fram genom luften. Vatten strilar ner från hennes kropp och vidare ned över hennes vita fotblad och tår. Rädslan växer till skräck och jag börjar springa, men vattnet tycks vilja hindra mig. Fisken drar snabbt linan ifrån rullen. Jag springer och springer, men hon kommer allt närmare. Nu kan jag nästan urskilja ett ansikte där bakom det blöta håret. Linan går av när jag når land. Jag vevar och springer. Hon stannar vid strandlinjen och liksom tvekar. Jag springer ifrån henne. Vid öns mitt börjar krafterna tryta, jag flåsar tungt och stegen är korta. Båten ligger nere på öns norra spets. Det är inte långt kvar nu och hon syns ännu inte till. Nu ser jag båten och paniken lättar något när jag når fram till den. Ankaret och spöt slängs i båten och jag skjuter ut från ön. När jag vänder båten ser jag henne komma över ön. Elmotorns reglage vrids till full kraft och båten sätter fart. Hon tar in på mig. Jag har aldrig någonsin tidigare känt en sådan rädsla som nu fyller hela min kropp, ren panik.

– Skraaaap!

Båten stöter mot något och tvärstannar. Jag vänder mig om för att se vart hon är, våra ansikten möts. Hennes ögon är tomma och livlösa. Genom den vita och nästan transparenta huden syns tunna svarta blodkärl. Huden ser ut att när som helst kunna upplösas av det vatten som den består av. Hon stinker av ruttnande kött, sjögräs och trä.

Allt svartnar. När jag vaknar till ligger jag på rygg med mina händer svävande framför mig. Jag ser båten däruppe. Jag ser hennes ansikte titta ner på mig. Det är slut! Syret försvinner från mina lungor, hon stirrar återigen in i mina ögon samtidigt som hennes händer greppar tag och ruskar mig. Ruskningarna är hårda och bryska.

Telefonsamtalet med Olle

Jag öppnar mina ögon och ryser. Efter en stund lyfter jag luren och ringer.

– Olle Granheim, svarar en röst.

– Tjena, det är Båge. Säger jag och fortsätter.

– Du, det där huset du berättade om. Vem bodde där?

Olle låter förvånad och överraskad över min fråga men svarar att det gjorde flottarbasen och hans familj. Han undrar varför jag frågar.

– Vet inte om jag borde berätta det här, du kommer tro att jag är knäpp och konstig.

Jag berättar om mardrömmen. Det blir tyst en lång stund på andra sidan luren. Efter en stund berättar Olle en tragisk historia om flottarbasens unga dotter som blir olyckligt kär i en av flottarmännen. Att hon i sorg försvinner i vattenmassorna för att aldrig mer synas till.

---------------------------------------------------

Skäftesholmen i Bergeforsen

Det är en bit in i november. Kung Bore knackar försiktigt på dörren när jag och Finnen sitter och äter prosciuttomacka och dricker pulverkaffe.  

– Hahaha! Den du Engström! 

Klockan är sju på morgonen. Därute i fönstrets mörker rinner mäktiga Indalsälven fram i sakta mak. Just här har vi befunnit oss de tre senaste åren för att avsluta årets fiskesäsong. Här planerar vi nästa års fiskemål och drömmar, samtidigt som vi jagar de havsöringar som finns här. Vi fiskar på en ö som ligger belägen mitt i älven en bit nedanför kraftverket i Bergeforsen. Ön och det hyfsat klara vattnets botten kring den består helt av sand, vilket jag tycker gör fisket här lite speciellt och något svårt. Det bidrar till att det är intressant att fiska här. Gott om fisk finns, men de kan vara besvärliga att lura till att ta flugan, i varje fall de lite större. Som i allt annat fiske så handlar det om att ha tur och komma rätt, samtidigt som man hela tiden måste göra sitt bästa för att lyckas. 

När vi för första gången för ett par år sedan landande på ön, låg dimman tät och älven flöt åt fel håll. Min fiskekompis Johan, som hade lurat hit oss såg lite nervös och ängslig ut när vi klev ur den lilla blå båten ut på ön. Han hade gett oss fångstgaranti, en garanti som då såg ut att vara långt borta. Vi fiskade i två dagar på ön och rekognoserade och provfiskade Ljustorpsån en av dagarna. En liten å som jag gillar skarpt, men som vi inte riktigt har kommit rätt till ännu. Där har vi tänkt fiska imorgon. Vi har hört att ån är mycket hög, färgad och något isig, vi får väl se imorgon. Finnen sippar ur det sista kaffet och säger.

­ 

– Nä, vi sticker. 

Vi går över den tunt snötäckta gårdsplanen ner mot båtarna nedanför Olles Graneheims hus. Det är hos honom vi bor. Olle är en eldsjäl och en av de absolut trevligaste och hjälpsammaste människor jag någonsin träffat. Han är fisketillsynsman och har jobbat hårt för att få bort tjuvfiske, ryckfiske och annat jobbigt, för att fisket ska bli mer trivsamt här i Bergeforsen. Han är mycket hjälpsam och berättar gärna vart man bör fiska. Propellern snurrar igång och båten tar tyst fart ut mot ön när jag vrider på gashandtaget på elmotorn. Finnen sitter och spejar framåt så vi inte går på grund, som vilket jag gjorde igår. Det är inte många båtar ute, bara ett fåtal som ligger tyst i dimman likt vålnader svävandes på ytan nedanför ön. Båten glider upp på stranden och Finnen kliver ur och puttar ut mig igen. Jag ror sakta nedåt mot öns spets samtidigt som jag försöker se stigen på botten som jag annars brukar vada på. Där den tar slut släpper jag ner ankaret. En större öring rör sig i ytan en bit nedanför båten. 

Jag minns när jag stod utvadad här förra året. Då cirkulerade fiskarna långt utanför mig. En del av ryggarna som bröt ytan såg riktigt fina ut. Kasten lades tvärs ut över vattnet, flugan aktiverades genom upprepade drag i linan. Här erbjuder ytan ingen särskilt bra fart till linan, det går skoningslöst sakta. Varje gång man drar i linan tar det några sekunder tills den stäcker igen. Det drog försiktigt till i linan utan att något mer hände. En större öring rörde sig inom kasthåll, linan togs snabbt in och kastet gick iväg. Tafsen sträckte ut bra och fisken tog direkt bara kort efter att flugan landat. Då uppstod ett dilemma, skulle jag ta in fisken där jag stod eller vada tillbaka de trettio metrarna in till land. Valde jag att stanna så var jag tvungen att släppa fisken, jag hade lovat fisk till dem därhemma. Jag vadade in mot land. Men jag hittade inte tillbaka till stigen på botten. Kallt vatten började sippra ner i vadarna. Paniken var inte långt borta, men till slut gick det ändå bra. Jag tog in fisken och vadade ut igen bara för att upptäcka att fiskarna försvunnit. Nu sitter jag på samma ställe och knyter på en likadan fluga som den fisken tog på då, en liten Ah-flugan bunden på en kort koppartub. En öring bryter åter ytan längre ner, ryggen är hög, det är en större fisk. Alldeles säkert fyra, fem kilo. Jag reser mig försiktigt i båten för att inte skapa ljud som skrämmer. Kort kast. Inget händer, ett nytt längre kast, inget händer. Ännu längre kast, tafsen sträcker ut fint och en fisk tar. Lyckans värme fyller mig och allt är så där bra som det bara kan bli. Fisken känns bra, men den rör sig inte som en öring. Efter en stund får jag in den till båten, det lyser grönt där nere i djupet. Vafan, det är ju en gädda. Visserligen en fin gädda, säkert mellan tre och fyra kilo. Men det är ju inte gädda jag kom hit för. Den släpps tillbaka och jag fortsätter att fiska efter att ha bytt ut den frasiga tafsen. Efter att ha fiskat av djupkanten har ankaret lyfts och sänkts åtskilliga gånger, två timmar har flutit förbi i det trögt flytande vattnet. En svag vissling hörs, det är Finnens tur att fiska från båten. Han har heller inte fått något efter att ha fiskat på öns norra sida. Jag berättar för honom vart jag har sett fiskar röra sig och går sen mot södra sidan av ön. En kille står långt utvadad på öns mitt. Vi hejar på håll när jag går upp mot öns övre spets och vadar ut, vattnet går riktigt sakta. För sakta, linan fastnar i botten hela tiden och jag når inte ut dit jag vill. Jag bryter och vadar tillbaka den långa vägen in mot ön igen. Vid lägerplatsen står killen som jag tidigare hälsade på.

­­

– Blir det nå? Frågar jag.

– Jo, jag har fått några mindre fiskar.

Han är från Östersund. Han fiskar med intermediate lina och en stor fluga. Jag byter spets på min lina till en sjunk fyra och knyter på en liten svartgrön Plenty of bucks med liten silverkon. Samtidigt samtalar vi om Dammån och Kvissleströmmarna som finns i hans hemmatrakter. Jag vadar ut en bit längre ner. På andra kastet tar en mindre öring, äntligen lite aktion, det är kul när fisk tar och det händer någonting, även om det är en liten fisk. På tredje kastet tar en ny liten fisk samtidigt som Finnen kommer puttrandes i båten. Vi beslutar att fara till Ljustorpsån för att kolla in den inför morgondagen. På väg dit ringer Olle och undrar om vad vi tänker göra imorgon. Han bjuder in oss till att fiska uppe på zonerna ett och två som han har hyrt. Han har samlat lite folk till fiske, prat och mys där uppe.

– Det blir en form av Pytt i panna blandning av folk, säger han.

Han ordnar med käk och fika, Janssons frestelse, det kan man ju bara inte tacka nej till i den här kylan. Det är en form av fortsättning på flugfiskets dag som Olle tillsammans med Markus De Zoya Hallquist startade för ett gäng år sedan. Det låter trevligt och vi bestämmer att vi är med på andra halvan av morgondagen efter att vi har fiskat Ljustorpsån som vi tycker se riktigt fin ut. Dagen börjar nå sitt slut när vi far ut till ön igen för att fiska de sista två timmarna som återstår. Jag fiskar på mitten av sydsidan igen. Östersundaren är kvar, han har fått några fler mindre fiskar. Jag byter linspets till intermediate och en vitsvart liten Sunray variant. Vattnet går ännu söligare nu. Jag syntar hem linan sakta och det tar direkt. Det är en mindre fisk. Under tiden jag lossar flugan ser jag bättre fisk visa sig längre upp. Jag kastar ut i sjuttio graders vinkel och backar sen sakta uppåt. När linan ligger nedåt stannar jag och kastar ut på nytt. Det skapas ett jämnt och fint drag i linan. Ytterligare en mindre fisk tar. Jag fortsätter på det här viset en bra bit uppåt och jag får en del fiskar. De större jag ser vill inte ta. Det börjar bli mörkt när jag till slut bryter. Kroppen är kylskåpskall ända in i märgen. Det ska bli schysst att få av sig grejorna och äta. I huset vi bor såg jag tidigare att det fanns några fiskefilmer. Ska bli najs att sjunka ner i soffan och glo på dem, mätt i magen. Jag går ner till Finnen och båten, han har fått en liten firre men ingen bättre fisk. Olle kommer förbi när vi har ätit för att höra hur det har gått för oss. Han berättar om ett gäng bra punkter som brukar vara bra. Åke kommer förbi, han är en duktig fiskare från trakten. Han har fiskat under dagen och fått några bättre fiskar, på samma ställe som vi fiskat.

– Fiska när det mörknar, med sinktiplina. Säger han.

Det är väl klart, den har man ju lämnat hemma.

Om man ska fiska ute på ön vid den här tiden är nog det viktigaste att man har bra kläder på sig. Framförallt ett par vadare som når högt upp på kroppen, helst utan ett litet läckage i grenen. Här krävs en del djup vadning. På de flesta ställen är det lätt att vada men det finns en del punkter där det är lätt att man blir för bekväm och vips står man med vatten till axlarna. Det är inte läge att bli blöt här ute när det är så här kallt. Det är långt bort till ett ombyte. När det gäller fiskeutrustning så kan man fiska med allt från enhands tiofotare till en femton fotare. Just nu hade det egentligen krävts ett riktigt långt spö för att nå ut ordentligt där de större fiskarna finns. Det känns dock alldeles för brutalt att fiska med ett stort spö när man vill synta och trixa lite med flugan i sin gång in. Så för egen del är en tolvfotare att föredra. Med den når man bra och är tillräckligt lätt att fiska noga med. Ön har långa och många punkter att fiska. 

Linor då? Jo, allt ska med. Allt från flyt ner till sjunk åtta. Punkterna är många, olika och vattennivåerna skiftar. Det de har gemensamt är att det går sakta. Har man allt med sig så är man safe. Åke som kan fisket här fiskar mycket enhands med sinktiplina och han får ju fisk. Flugorna ska vara små, jag tycker även att de ska var tunna. Gärna många bundna med styvare vinge som hänger fint i vattnet. Svart i kombination med annan färg fungerar bäst, gärna grönt. Svart nymfer med gröna gummiben har jag sett på folks spön här, många av dem duktiga fiskare.

Vid fiske från land är vadning ett måste för att komma åt fisken längre ut i det djupare vattnet. Vadningen på ön är lätt, men man bör vara uppmärksam och inte bli för bekväm. Då ligger man snart i vattnet. Öns spets mot kraftverket är lite svårare att vada. Här finns sporadiskt utplacerade gropar som man bör vara uppmärksam på. Man ser hela tiden botten, vilket underlättar.

Om några timmar fyller Båges blogg ett år.

Otroligt vad tiden går. 
Ett år bara flög förbi.

Rätt ner i papperskorgen ba! Nä. Kanske inte riktigt så. Men ett skitår var det. Sen jag blev 35, känns det som om att tiden bara har accelererat.

-Hua! Det var åtta år sedan.

Det är många laxar och öringar sedan. 
Och "bloggare", det trodde jag inte, då för åtta år sedan. Blogga! Det är väl bara blonderade "donnor" med "anknäbb" som håller på med. Trodde jag då. Jag faller inte riktigt in i den kategorin. Jag fick ihop ett litet gäng med fiskeartiklar/inlägg under året. Ett år som även var lite av ett skitår när det gäller antalet fiskedagar. Det ska det bli ändring på. Åtminstone några fler dagar ska det bli det kommande året. Mitt samarbete med Flugfiske I Norden kommer att fortsätta även 2017. Jag jävlas rejält med de styrande gubbarna om att lax- och havsöringsfisket ska få mer plats i tidningen.

Bloggare? Vad tusan är det förresten? Så här står det om benämningen blogg på Wikipedia. Blogg, avkortning av webblogg; av engelskans blog, kortform av weblog från de engelska orden ’web’ och ’log’. Webbjournal eller webbdagbok är en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg och/eller dagboksanteckningar på en webbsida där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen oftast är högst upp. Många bloggar uppfyller definitionen för ett massmedium.

-Jaha. Då vet man det.

Min fiskepolare Finnen går i pension i år. 
Han kommer definitivt att öka sin kvot av fiskedagar. En kvot som redan är hyfsat rejäl. Finnens fru bara skakar på huvudet när han muntligen, högt och tydligt planerar sin kommande fiskesäsong. Han planerar bland annat att vara i Västerbotten hela juli eller augusti månad, eller kanske till och med bägge. Efter vilket han planerar att spendera en månad i Medelpad.

-Du får komma och hälsa på mig uppe 
i Västerbotten. Sa han till henne.

-Mm. Får jag? Sa hon bara. Berättade han glatt för mig.

-Hon hörde nog inte. Tänkte jag.

Jag hoppas lite på att jag kanske kommer att kunna åka snålskuts på Finnens fiskedagar på något sätt. Han har ju husbil. Så jag kan ju bo hos honom! Det blir bra. Jag tar det lite som det kommer.

Tar det som det kommer

Inget är egentligen hugget i sten. Man får ta det man får. Så har det varit de senaste åren i mitt fiske. Man har tagit det man har fått. Men inför kommande säsongen har jag försökt att planera in några fisken i alla fall.

Laxfiske i Danmark? Ja. Varför inte? De får ju en hel del riktigt fina pjäser där nere i platthetens land. Det har ju hänt en hel del i det danska fisket när det gäller lax. Jag måste känna det fisket lite grann på pulsen. 
Tre dagar ska jag och Förläggarn spendera med två andra tjommar vid Skjerns åkerstränder.

Sen har jag ju blänkarjakten i Ljungan så klart. En av mina absoluta favoritfisken. Då våren har tagit fart och sommaren är på väg på allvar. En skön tid att vara ute i. Fisket är utmanande och svårt. Precis som det ska vara. Hoppas bara inte att den nedåtgående trenden av stigande blänkare fortsätter.

Sen hade jag tänkt hoppa över mina majlaxdagar på Ems herrgård. Mest för att få fler dagar i Ljungan. 
Men jag har bestämt mig för att inte hoppa av "Emgänget". Det är ett riktigt kul gäng att hänga med. Sen vill jag inte släppa den chans jag ändå har att få en stor och silvrig lax i Emån. En skalp som jag värderar högt. Det får bli de "vanliga" dagarna i Ljungan.

Hemligå hade jag också tänkt att hoppa över. 
Ett osäkert vatten. Förra säsongen fick vi fiska en privat sträcka under en vecka. I år var det inte säkert att vi skulle få den möjligheten igen. Nu fick det, så vi kommer att köra på i Hemligå även i år. Sen är det lite "öppet" i resten av säsongen. Det finns som vanligt en hel del förslag och platser att åka till. Få se vart det bär.

Gäddfisket "hemmavid" kommer som vanligt att bedrivas under hela året. Det ska bli spännande då staden har satt in en ung och som det verkar, övernitisk fiskepolis för att vakta rikemansfolkets båtar och promenadstråk. Samma här, vi får se vart det bär. Så kommande "bloggår" kommer att se ut ungefär som det som gått, fast med nya grejer då såklart. Och framförallt och förhoppningsvis nya fina fiskar. Jag tar det som det kommer. Har som vanligt stora förväntningar på detta året.

Så här såg mitt första "bloggår" ut. 47 personer läser Båges varje dag. 
Inte särskilt många. Men jag hade ju inga som helst förväntningar på antal läsare när jag körde igång. Men hade det varit färre, hade jag lagt ner omedelbums. Det är ju ingen mening att skriva en blogg om ingen läser. Det måste bli bra mycket bättre till nästa år. Det här är inget jag tjänar några som helst pengar på. Allt är bara på skoj.

Det är lite svårt att veta vad du som läsare av min blogg, vill läsa om.  Är det något du undrar eller önskar läsa så är det fritt fram att skriva ner sina önskemål på min facebooksida.

Vi ses lite då och då under 2017.

Skit fiske! /Henrik Båge