-----------------------------------------------------------------------------------------
Med tunga trötta steg går jag stigen ner mot älven. Trots redan
många timmars fiske så är det fortfarande morgon. Fåglarna kvittrar alltmer i
buskar och träd, den fuktiga morgonkylan börjar släppa sitt grepp om mina
kläder. Buskarna trycks undan, det är ingen där. Jag tar mig ner för branten
och slår mig ner på en sten i stranden. Forsen skummar, moln av små vattendroppar
blöter mitt ansikte och händer. Jag öppnar fluglådan och ser ner på virrvarret
av flugor. Jag letar efter en särskild fluga. En fluga som jag i vintras band
med just den här plasten i åtanke. Det är inte så mycket själva utseendet på
flugan utan hur den är uppbyggd. En ganska liten fluga med tanke på att det är
tidig säsong med högt och kallt vatten och fiske efter stor lax. Flugan, en
tubfluga på sex centimeter lång är röd och brun med en orange stjärt. Platsen
är en mycket hård strömkant med lugnare vatten innanför. På insidan finns en
blank fläck alldeles i början av platsen. Fiskesträckan är mycket kort, den
fiskas av med bara ett fåtal kast. När jag var här i fjol märkte jag att flugan
spolades alltför snabbt och okontrollerat in mot kanten. Flugan fiskade
alldeles för ytligt och den liksom kastades omkring av det turbulenta snabba ytvattnet.
– Ah, där är den.
Den ligger längst ner i lådan. Vingen är något bred, några
flashstrån glittrar i morgonljuset när den ligger i min handflata. Det tätt lindade hacklet ska tillsammans med
den feta taperade vingen hålla en bra form i den hårda strömmen. Fram på kroppen
under den tjocka kroppsdubbingen finns flera lager av tungstensark inbundna.
Jag vill att flugan ska gå stadigt i strömvirvlarna, inte kantra eller snurra
runt okontrollerat. Tyngden kommer att göra att flugan bryter igenom ytan
snabbt vilket gör att den fiskar omedelbart. Jag knyter på tuben och går en bit
ovanför där strömkanten börjar. Tafsen läggs ut i vattnet. När flugan är blöt
matas lina ut från rullen tills att halva klumpen är utanför spötoppen. Klumpen
viftas ut i forsen och den går in mot kanten. Flugan stannar precis där det
hårda och lugnare vattnet möts, ett par meter ovanför blankfläcken. Ytterligare
några meter lina lämnar rullen och viftas ut i forsen. När linan närmar sig
strömkanten vinklar jag spöt rakt nedåt och leder in linan innanför strömkanten.
I blankfäcken ser jag ansiktet av en lax nere i djupet. Gällocket blänker av rå
silver. Det drar till ordentligt, jag känner hugget i hela kroppen. När jag
reser spöt kommer det bara halvvägs upp. Laxen känner stålet och börjar genast slåss
för att ta sig loss, enorma uppströmmar välver upp på ytan av laxens stora
kropp. Varenda rörelse från laxen känns inne i min kropp då avståndet mellan
mig och laxen är mycket kort, bara lite mer än en halv klumplängd. Jag känner
att det här kommer att bli mycket svårt. Jag ser att laxen slår med kroppen för
att få kroppen i vinkel mot den hårda strömkanten, den lyckas.
– Veeeeeeeeeee!!! Skriker rullen när laxen kommer ut med huvudet
och kroppen ut i hårdströmmen.
Jag springer så fort jag kan mellan de stora
stenarna, svetten bryter ut på kroppen. Rullen skriker och skriker. När jag har
hunnit ner ett trettiotal meter tittar jag ner på rullen, hundra meter är borta
ur backingen. Jag fortsätter springa, rullen tjuter. Laxen stannar mitt ute i
forsen långt där nere. Jag slutar springa och går istället sakta nedströms utan
att veva in. Jag vill låta klumpen komma nedströms laxen. Den kanske stannar då,
av att trycket från linan kommer bakifrån den. Det fungerar, jag går med spöt
högt i luften så ingen lina fångas upp av stenarna längs stranden. Hoppet om att
det kanske kommer gå återvänder till mitt hjärta. Jag börjar veva in linan på
spolen igen samtidigt som jag går ner mot där laxen befinner sig. När jag har
hunnit ner till där jag tror att den står vevar jag in linan, det tar en
evighet att få tillbaka all lina på rullen. Jag spänner sakta upp spöt, tunga
bugningar tynger ner spöt.
– Fan, skriker jag, när jag märker att jag fortfaranade är en
bra bit ovanför laxen.
En missbedömning som kostar.
– Veeeeeeeeeee!!! Skriker rullen återigen.
Laxen skjuter iväg mot havet som finns bara en kilometer längre
ner. Det här går aldrig tänker jag och börjar springa igen. Spöt böjer sig
djupt och jag dras med snarare än att jag springer efter. Jag hinner inte med,
paniken stegrar när jag ser ner i rullen, inte mycket kvar av backingen. Då
fjädrar spöt upp och allt blir tomt.
– NEJ! Skriker jag ut i den friska morgonluften, så högt så
alla som inte har vaknat än borde göra det nu.
Besviken vevar jag in linan,
prydligt lägger sig backingen på plats. Allt är som i ett töcken, jag vevar och
vevar. Till slut går det inte mer, flugan sitter fast i spötoppen. Jag klättrar
upp för strandkanten genom buskar och träd upp på stigen. Min kompis Finnen kommer
springande, han har sett mig från andra sidan älven.
– Lossnade den!
– Ja, svarar jag tyst och ställer ifrån mig spöt och går ner
på huk och stirrar i marken.
Det var den andra största fisken som jag någonsin
har varit i. För evigt sitter bilden om laxansiktet i den blanka fläcken
klistrad i mitt sinne.
Varför balansera flugan?
Om det var just balansering på flugan som gjorde att den här
laxen tog, kan man ju aldrig veta. Men att flugan simmade tillräckligt bra och
intressant nog för att en stor lax skulle ta den, det vet jag helt säkert.
Annars finns det många faktorer som bidrar till varför en lax väljer att bita
över flugan. Att jag hade turen att tajma den tid då det befann sig en lax i
den lilla pottan torde vara den allra viktigaste av alla faktorer. Kunskap om
platsen och vattnets karaktär är en annan nyckelfaktor. Platsen har jag fiskat
under många år. Platsen är ett bra bitställe. Ibland kan jag se en lax ta sig
in i den lilla poolen, så jag vet vart ifrån de äntrar poolen och vart de har
ställt sig vid olika vattenföringar. Valet av lina och fluga är då enklare. De
få huggpunkterna i poolen är små och utmaningen ligger i att presentera flugan
på bästa sätt på första försöket. I min flugbindning försöker jag ha en
specifik plats där flugorna jag binder är ämnade för. En sak är ju säkert, det
är flugan som laxen tar. Den är ensam därute i vattenmassorna, den är det liv
vi presenterar för laxen. Vi lägger ner mycket tid på att få våra flugor vackra
och livfulla. Mjuka material som pulserar i vattnet likt levande väsen. Det är
dessa material som ska få laxen att ta. Det är just därför som balanseringen av
flugan är så viktig, tycker jag.
Om flugan inte är balanserad så hänger den i
baken. Kroken hänger likt ett ankare, den vaggar fram och tillbaka i strömmen
och tar energi från de material vi så noggrant har bundit flugan av. Fronthacklet,
flugans skuldra, som ska pulsera förföriskt kladdar ihop sig med kroppen som hänger
i en brant vinkel ner mot den tunga kroken. Kroppshacklet, flugans arbetare,
som ska hjälpa allt material på flugan att hålla sig ifrån varandra så de kan
göra det jobb de är ämnade för. Det slimmas emot flugans underdel och når inte
upp till vingen på flugans ovansida. Vingen, den som bidrar med livfullhet, får
inget stöd av varken kroppsdubbingen eller kroppshacklet genom den
nedåtvinklade kroppen. Vingen står likt en vindpinad flagga i hård storm. Den
slimmar ihop istället för att bli bred och ”luftig”. Flugfiske efter lax är ett
fiske med mycket små marginaler. Tillfällen för en fast fisk är mycket få. Häri
ligger det svåra med laxfisket. Att hela tiden skapa sig så bra möjligheter som
möjligt när väl tillfälle ges.
Vikta och balansera med metalltuber
När man applicerar olika metalltuber på sina flugor så
skapar man en motvikt till kroken bak på flugan. Mycket vikt fram så blir
flugan framtung, lite vikt fram så blir flugan baktung. Det är alltså bara
jämvikten mellan fram och bak som balanseras med metalltuber. Alltså inte i
sidled. Vid användning av metalltuber förlitar man sig på vingens lyftkraft och
riktningsförmåga att hålla flugan upprätt. En mycket tunn och liten vinge kan
ha svårt att göra detta, framför allt om det finns hackel på tubens undersida.
Flugan blir då för jämnt balanserad runt tubens diameter vilket kan göra att
flugan tiltar eller till och med snurrar. Och det vill man ju inte, varför då
ha vinge eller hackel? Därför binder inte jag små eller korta och för tunna
vingar på mina metalltuber. När jag binder små- och micro tuber så ser jag till
att vingen orkar hålla flugan upprätt genom att binda den något fyllig och
mycket längre än själva kroppen. Är vingen 3 centimeter så är en mycket kort
metalltub att föredra eller bara en liten kon som huvud. Då gäller det också
att ha en liten krok bak som inte tynger ner för mycket. Idag finns en uppsjö
av olika metalltuber på marknaden. En sak man ska komma ihåg när man köper metalltuber
är att de olika märkena som oftast bara passar med just det märket. Det är en
liten djungel därute bland de olika tubsystemen. Prata med de som jobbar på
fiskeaffären om vad som passar med vad, de ska ha koll. Det finns fina och bra
grejer idag. Oftast är det hela system där du knappt behöver göra så mycket
arbete själv med att sätta ihop dem med varandra. Det som de olika märkena är
dåliga på är att inte uppge exakta mått och vikter på sakerna de säljer. Vissa
är bättre än andra på det. Hur ska man då välja bland allt som finns? Först och
främst bör man tänka på vad det är man vill uppnå med sin fluga. Jag
personligen tänker egentligen aldrig, eller ytterst mycket sällan, på vikten
som en faktor för att fiska en fluga djupare. Det tycker jag är linans jobb. Då
tänker du, en tung fluga sjunker ju. Självklart gör den det. Till exempel vid
tidigt laxfiske på stor och kall älv, då är flugorna som oftast stora. Platser
med snabbt och turbulent vatten fiskas för det mesta. Då behövs en större krok
och där av en tung metalltub för att matcha den stora krokens vikt, så flugan
blir balanserad. Då blir flugan tung. Men i det snabbare vattnet sjunker den
inte lika mycket som den hade gjort i lugnare vatten. Fiskar man dessutom en
lina som håller sig i det övre mellanskiktet av vattnet så tillåter den inte
flugan att sjuka för djupt. Det tar längre tid för linan att sjunka än det gör
för flugan. Det är ju så att den större flugan också i sin fylligare dressing
har bättre lyft- och flyt förmåga. En mycket mindre fluga med samma vikt som
den stora kommer att sjunka snabbare och där av också djupare. Så här tänker
jag när jag balanserar mina flugor, stor fluga är lika med stor krok vilket ger
en större vikt på metalltuben. Medium stor fluga är lika med meduimkrok vilket
ger en mindre vikt på metalltuben. Liten fluga är lika med liten krok vilket
ger en lätt metalltub. Metalltubens uppgift är att balansera upp kroken, inget
annat. Att förtynga flugor så de sjunker djupare är ett helt annat ämne som jag
får återkomma till i en annan artikel.
Vikta och balansera på tubens fram-
och undersida
Det sätt som jag alltmer ofta använder i min flugbindning,
är att balansera flugorna på tubens under- och framsida. På det här sättet blir
flugan balanserad mellan kroken och flugans front, men också även i sidled. Flugan
kantrar inte. Det gör jag med hjälp av tungsten i form av ett mjukt och smidigt
ark. Jag klipper remsor av arket som binds fast och superlimmas på tubens
undersida fram. Det här sättet gör det enklare att finjustera flugans balans.
Ju tyngre krok desto fler lager av tungstensark. Vill jag ha extra mycket vikt
för att balansera en stor krok så klipps bara extra breda remsor. Dessutom kan
jag lägga på några remsor på tubens övre del om en extra stor krok måste
balanseras upp. Jag ser bara till att den mesta vikten finns placerad på
flugans underdel. Det här sättet att balansera flugor kräver lite arbete, men det
är det värt då de simmar fruktansvärt bra. Flugorna simmar rakt och balanserat.
Det är materialen som jobbar i strömmen och inte en hängande krok. Ibland kan
det se lite roligt ut när vissa flugor ser ut att vara gravida av den bulle som
bildas fram, under och bakom flugans huvud. Men oftast kan man täcka in bullen
med dubbing och när vinge, kropps- och kraghacklet är på plats ger bullen bra
lyft för dem. Jag har sett att det finns tungstens märlor som nymffiskare gör
sina märlimitationer av. Dessa märlor ar mjuka och kan därför bindas in på
tubens undersida för att balansera flugan. Jag har inte testat dem än, men jag
har sett att några använder dem. De finns tydligen i olika storlekar, vilket är
riktigt bra.
Balansering med hjälp av konor
Konor och disker är ett mycket bra sätt att balansera
flugan. De är också det mest populära sättet att balansera flugor. Även om de
flesta inte gör det för att just balansera sina flugor utan för att göra sina
flugor ”snygga” eller för att öka flugans ”simförmåga”. För det gör de, framför
allt de platta diskarna. Vattentrycket på disken ger flugan en ”styrig” gång
samtidigt som turbulent vatten skapas bakom den. Det turbulenta vattnet sätter
liv i flugans material, vingen ”simmar” mer. De platta diskarna rätar upp även
en baktung fluga genom det tryck som strömmen skapar på disken. Till de lite
större flugorna räcker vikten hos konorna och diskarna inte alltid riktigt
till. Då kombinerar jag dem med metalltuber eller tungstens ark. Diskarna
medför en sak som jag inte gillar, de gör kastningen lite svårare och
jobbigare. De fäster för bra i vattnet när man ankrar dem i underhandskastet.
Det gäller att tajma utkastet direkt när ankringen sker. De allra största
diskarna använder jag inte alls då jag inte tycker att det är värt besväret. Till
de mindre flugorna använder jag små konor som ger flugan en bra balans med en
mindre krok bak.
Lätta flugor
Visst händer det att jag fiskar med obalanserade flugor. Vid
de tillfällen som jag vill ha en riktigt lätt fluga som till exempel vid fiske
på en grund nacke. Eller när jag vill att flugan ska vara mycket liten och
skir. Då finns det helt enkelt inte plats för tyngder av olika slag, då de
material jag binder flugan av ska skapa lyft åt flugan. Till den här typen av
flugor har jag experimenterat med att applicera ”lyft” till flugans bakdel
istället för att lägga vikt på fronten. Skumplast har bundits in som butt, men
jag fann att den mängd som krävdes för att skapa jämnvikt hos flugan också gör
den klumpig och ful. Forskningen fortgår. Istället väljer jag att använda
mindre krokar, dubbel krokar och enkelkrokar. Jag binder flugan så kroken
hamnar i flugans mitt istället för längre bak. Det fungerar finfint. Men visst
vore det fint med en fluga som stiger sakta när den befinner sig i de olika
vattenlagren.
Tre sätt att balansera med
metalltuber
Jag kapar till tuberna i rätt längder. Kroken ska hamna en
bra bit innanför vingspetsen så den tillåts simma snyggt. Tubens raka kant behålls
så metalltuben sen ligger stadigt emot den. Därför skär jag antingen en öppning
en bit in på den tjockare tuben. (Se översta illustrationen). Då kan jag linda
fast den mindre och den större tuben i varandra i den öppningen med bindtråden och
sen superlimma. Linda ordentligt så inte tuben blir för svag i hoplindningen.
Ett annat sätt är när jag bränner en liten krans på den
tunnare tuben som sen tryckas in i den grövre. Tänk på att bränna en liten
krans så den går smidigt in i den större. Innan den tunnare tuben skjuts in i
den större applicerar jag lite superlim på den. Tuben fästs sen på bindstädet. Ytterligare
lite superlim appliceras på den tunna tuben, framför den grövre. Metalltuben
skjuts på över limmet, jag rör lite på metall tuben, limmet fäster då bättre
och härdar hårdare. Bindtråden fästs framför där den lilla brända kransen
ligger inunder den grövre tuben. Bindtråden lindas hårt för att skapa ett stopp
så inte tuben kan glida ut framåt. Jag går sen fram med bindtråden över
metalltuben och lindar en backe framför den. Lindningen superlimmas, nu är
metalltuben helt fixerad på plasttuben. Sen är det bara att gå bak med
bindtråden och börja forma sin fluga. Det händer ibland att jag vill ha en
fritt hängande krok. Då gör jag som tidigare, fast nu bränner jag en rejäl
krans på den tunna tuben innan metaltuben träs på. Även nu bildas en backe av
bindtråd som superlimmas, vilket fixerar metaltuben. En fluga formas sen över
metalltuben och framåt. Jag avslutar alla mina flugor med att linda ner
fronthacklet på en tunnare tub, huvudena blir mindre och snyggare. Dessutom har
man valet att förtynga ytterligare med en kon som huvud.
Balansering på flugans fram- och
undersida med tungstens ark
Jag kapar till tuberna jag tänker använda, sneklipper dem
och trycker i den tunnare in i den grövre. Jag sätter fast dem i bindstädet.
Jag lindar ihop de båda tuberna med varandra genom att linda hårda varv över
snedklippningen i den grövre tuben. Inget superlim behövs. Jag klipper till en
remsa av tungstens arket, ju bredare desto mer vikt. Remsan lindas fast med bindtråden
med en början på sneklippningen bakre kant. Jag lindar ner den noggrant framåt
tills den når den främre kanten av snedklippningen. Där viker jag den bakåt och
lindar ner med bindtråden. Jag upprepar proceduren tills jag har fått den vikt
jag vill ha. Det blir aldrig mer än fyra vikningar. Remsan dras av, då blir det
ingen kant som petar ut och måste lindas ner. Jag jämnar till med hårda
bindvarv tills en snygg bulle har bildats. Bullen superlimmas och sen är tuben redo
att binda en fluga på. Vill jag ha mer vikt så använder jag en kon som huvud.
Balansering med konor och disker
Är det allra enklaste sättet att balansera flugan. Jag
förbereder tuberna, den tunna och den grövre på samma sätt som då jag band med
tungstensarket. Till de stora flugorna med stora krokar räcker inte vikten till
som konorna har. Jag gillar inte de allra största konorna då flugorna blir
jobbiga att kasta, samt att flugorna ser estetiskt konstiga ut, eller fula helt
enkelt. Som störst använder jag konor i storleken large, och då endast på
riktigt stora flugor. Vilka nu för tiden tillhör en minoritet i lådan. Allternativet
är då att istället använda både tungstens ark och kon. Till mindre flugor
gillar jag att bara använda konor och disker. De mindre flugornas små krokar är
lättare att matcha med inte allt för stora konor. Jag placerar ofta konen som
butt eller som en kudde som göms bakom vingen och fronthacklet. Det svåra med
detta är att flugan kan bli svag fram då den tunnare tuben som håller kon,
vinge och hackel inte orkar hålla sig styv. Linda fast konen noga, en bra bit
upp på konen. Superlimma så får bindtråden fäste på konens hala yta. Till
Micro
tuber passar konor superbra.
Det är när jag fiskar som nya idéer och teorier kring flugor
föds. Platserna jag fiskar skapar nya önskemål på hur en fluga skulle kunna se
ut och hur den bör byggas för att fungera på bästa sätt just på den platsen och
under de förhållanden som råder just då. Idéerna skrivs ner i fiskedagboken.
När vintern sen kommer sätter jag mig ner och läser i den. Idéerna binds ner i
nya kreationer, när nytt ljus åter faller på ännu en säsong så finns det nya kreationer
i fluglådan att testa. Många helt galna, många kommer aldrig att få se dagens
ljus igen, om de inte levererar det vill säga. Andra kommer att leverera genom
att simma på det sätt de var ämnade att göra, kanske får de några laxar att
bita över dem, dessa får en fast plats i lådan. En dag kanske de är en av favoriterna.