söndag 8 januari 2017

Balansera flugan

Satt och bläddrade bland gamla jobb för att hitta inspiration. Istället hittade jag den här artiklen. Tror att jag skrev den för tre eller fyra år sedan. Den skrevs för Chasing Silver Magazine om jag inte minns fel. Senare ville även norska Alt om Fiske även ha den. Om de har kört den, vet man aldrig.
-----------------------------------------------------------------------------------------






Med tunga trötta steg går jag stigen ner mot älven. Trots redan många timmars fiske så är det fortfarande morgon. Fåglarna kvittrar alltmer i buskar och träd, den fuktiga morgonkylan börjar släppa sitt grepp om mina kläder. Buskarna trycks undan, det är ingen där. Jag tar mig ner för branten och slår mig ner på en sten i stranden. Forsen skummar, moln av små vattendroppar blöter mitt ansikte och händer. Jag öppnar fluglådan och ser ner på virrvarret av flugor. Jag letar efter en särskild fluga. En fluga som jag i vintras band med just den här plasten i åtanke. Det är inte så mycket själva utseendet på flugan utan hur den är uppbyggd. En ganska liten fluga med tanke på att det är tidig säsong med högt och kallt vatten och fiske efter stor lax. Flugan, en tubfluga på sex centimeter lång är röd och brun med en orange stjärt. Platsen är en mycket hård strömkant med lugnare vatten innanför. På insidan finns en blank fläck alldeles i början av platsen. Fiskesträckan är mycket kort, den fiskas av med bara ett fåtal kast. När jag var här i fjol märkte jag att flugan spolades alltför snabbt och okontrollerat in mot kanten. Flugan fiskade alldeles för ytligt och den liksom kastades omkring av det turbulenta snabba ytvattnet.

– Ah, där är den.

Den ligger längst ner i lådan. Vingen är något bred, några flashstrån glittrar i morgonljuset när den ligger i min handflata.  Det tätt lindade hacklet ska tillsammans med den feta taperade vingen hålla en bra form i den hårda strömmen. Fram på kroppen under den tjocka kroppsdubbingen finns flera lager av tungstensark inbundna. Jag vill att flugan ska gå stadigt i strömvirvlarna, inte kantra eller snurra runt okontrollerat. Tyngden kommer att göra att flugan bryter igenom ytan snabbt vilket gör att den fiskar omedelbart. Jag knyter på tuben och går en bit ovanför där strömkanten börjar. Tafsen läggs ut i vattnet. När flugan är blöt matas lina ut från rullen tills att halva klumpen är utanför spötoppen. Klumpen viftas ut i forsen och den går in mot kanten. Flugan stannar precis där det hårda och lugnare vattnet möts, ett par meter ovanför blankfläcken. Ytterligare några meter lina lämnar rullen och viftas ut i forsen. När linan närmar sig strömkanten vinklar jag spöt rakt nedåt och leder in linan innanför strömkanten. I blankfäcken ser jag ansiktet av en lax nere i djupet. Gällocket blänker av rå silver. Det drar till ordentligt, jag känner hugget i hela kroppen. När jag reser spöt kommer det bara halvvägs upp. Laxen känner stålet och börjar genast slåss för att ta sig loss, enorma uppströmmar välver upp på ytan av laxens stora kropp. Varenda rörelse från laxen känns inne i min kropp då avståndet mellan mig och laxen är mycket kort, bara lite mer än en halv klumplängd. Jag känner att det här kommer att bli mycket svårt. Jag ser att laxen slår med kroppen för att få kroppen i vinkel mot den hårda strömkanten, den lyckas.

Veeeeeeeeeee!!! Skriker rullen när laxen kommer ut med huvudet och kroppen ut i hårdströmmen. 

Jag springer så fort jag kan mellan de stora stenarna, svetten bryter ut på kroppen. Rullen skriker och skriker. När jag har hunnit ner ett trettiotal meter tittar jag ner på rullen, hundra meter är borta ur backingen. Jag fortsätter springa, rullen tjuter. Laxen stannar mitt ute i forsen långt där nere. Jag slutar springa och går istället sakta nedströms utan att veva in. Jag vill låta klumpen komma nedströms laxen. Den kanske stannar då, av att trycket från linan kommer bakifrån den. Det fungerar, jag går med spöt högt i luften så ingen lina fångas upp av stenarna längs stranden. Hoppet om att det kanske kommer gå återvänder till mitt hjärta. Jag börjar veva in linan på spolen igen samtidigt som jag går ner mot där laxen befinner sig. När jag har hunnit ner till där jag tror att den står vevar jag in linan, det tar en evighet att få tillbaka all lina på rullen. Jag spänner sakta upp spöt, tunga bugningar tynger ner spöt.

– Fan, skriker jag, när jag märker att jag fortfaranade är en bra bit ovanför laxen. 

En missbedömning som kostar.
Veeeeeeeeeee!!! Skriker rullen återigen.

Laxen skjuter iväg mot havet som finns bara en kilometer längre ner. Det här går aldrig tänker jag och börjar springa igen. Spöt böjer sig djupt och jag dras med snarare än att jag springer efter. Jag hinner inte med, paniken stegrar när jag ser ner i rullen, inte mycket kvar av backingen. Då fjädrar spöt upp och allt blir tomt.

– NEJ! Skriker jag ut i den friska morgonluften, så högt så alla som inte har vaknat än borde göra det nu. 

Besviken vevar jag in linan, prydligt lägger sig backingen på plats. Allt är som i ett töcken, jag vevar och vevar. Till slut går det inte mer, flugan sitter fast i spötoppen. Jag klättrar upp för strandkanten genom buskar och träd upp på stigen. Min kompis Finnen kommer springande, han har sett mig från andra sidan älven.

– Lossnade den!

– Ja, svarar jag tyst och ställer ifrån mig spöt och går ner på huk och stirrar i marken. 

Det var den andra största fisken som jag någonsin har varit i. För evigt sitter bilden om laxansiktet i den blanka fläcken klistrad i mitt sinne.


Varför balansera flugan?
Om det var just balansering på flugan som gjorde att den här laxen tog, kan man ju aldrig veta. Men att flugan simmade tillräckligt bra och intressant nog för att en stor lax skulle ta den, det vet jag helt säkert. Annars finns det många faktorer som bidrar till varför en lax väljer att bita över flugan. Att jag hade turen att tajma den tid då det befann sig en lax i den lilla pottan torde vara den allra viktigaste av alla faktorer. Kunskap om platsen och vattnets karaktär är en annan nyckelfaktor. Platsen har jag fiskat under många år. Platsen är ett bra bitställe. Ibland kan jag se en lax ta sig in i den lilla poolen, så jag vet vart ifrån de äntrar poolen och vart de har ställt sig vid olika vattenföringar. Valet av lina och fluga är då enklare. De få huggpunkterna i poolen är små och utmaningen ligger i att presentera flugan på bästa sätt på första försöket. I min flugbindning försöker jag ha en specifik plats där flugorna jag binder är ämnade för. En sak är ju säkert, det är flugan som laxen tar. Den är ensam därute i vattenmassorna, den är det liv vi presenterar för laxen. Vi lägger ner mycket tid på att få våra flugor vackra och livfulla. Mjuka material som pulserar i vattnet likt levande väsen. Det är dessa material som ska få laxen att ta. Det är just därför som balanseringen av flugan är så viktig, tycker jag. 






Om flugan inte är balanserad så hänger den i baken. Kroken hänger likt ett ankare, den vaggar fram och tillbaka i strömmen och tar energi från de material vi så noggrant har bundit flugan av. Fronthacklet, flugans skuldra, som ska pulsera förföriskt kladdar ihop sig med kroppen som hänger i en brant vinkel ner mot den tunga kroken. Kroppshacklet, flugans arbetare, som ska hjälpa allt material på flugan att hålla sig ifrån varandra så de kan göra det jobb de är ämnade för. Det slimmas emot flugans underdel och når inte upp till vingen på flugans ovansida. Vingen, den som bidrar med livfullhet, får inget stöd av varken kroppsdubbingen eller kroppshacklet genom den nedåtvinklade kroppen. Vingen står likt en vindpinad flagga i hård storm. Den slimmar ihop istället för att bli bred och ”luftig”. Flugfiske efter lax är ett fiske med mycket små marginaler. Tillfällen för en fast fisk är mycket få. Häri ligger det svåra med laxfisket. Att hela tiden skapa sig så bra möjligheter som möjligt när väl tillfälle ges.


Vikta och balansera med metalltuber
När man applicerar olika metalltuber på sina flugor så skapar man en motvikt till kroken bak på flugan. Mycket vikt fram så blir flugan framtung, lite vikt fram så blir flugan baktung. Det är alltså bara jämvikten mellan fram och bak som balanseras med metalltuber. Alltså inte i sidled. Vid användning av metalltuber förlitar man sig på vingens lyftkraft och riktningsförmåga att hålla flugan upprätt. En mycket tunn och liten vinge kan ha svårt att göra detta, framför allt om det finns hackel på tubens undersida. Flugan blir då för jämnt balanserad runt tubens diameter vilket kan göra att flugan tiltar eller till och med snurrar. Och det vill man ju inte, varför då ha vinge eller hackel? Därför binder inte jag små eller korta och för tunna vingar på mina metalltuber. När jag binder små- och micro tuber så ser jag till att vingen orkar hålla flugan upprätt genom att binda den något fyllig och mycket längre än själva kroppen. Är vingen 3 centimeter så är en mycket kort metalltub att föredra eller bara en liten kon som huvud. Då gäller det också att ha en liten krok bak som inte tynger ner för mycket. Idag finns en uppsjö av olika metalltuber på marknaden. En sak man ska komma ihåg när man köper metalltuber är att de olika märkena som oftast bara passar med just det märket. Det är en liten djungel därute bland de olika tubsystemen. Prata med de som jobbar på fiskeaffären om vad som passar med vad, de ska ha koll. Det finns fina och bra grejer idag. Oftast är det hela system där du knappt behöver göra så mycket arbete själv med att sätta ihop dem med varandra. Det som de olika märkena är dåliga på är att inte uppge exakta mått och vikter på sakerna de säljer. Vissa är bättre än andra på det. Hur ska man då välja bland allt som finns? Först och främst bör man tänka på vad det är man vill uppnå med sin fluga. Jag personligen tänker egentligen aldrig, eller ytterst mycket sällan, på vikten som en faktor för att fiska en fluga djupare. Det tycker jag är linans jobb. Då tänker du, en tung fluga sjunker ju. Självklart gör den det. Till exempel vid tidigt laxfiske på stor och kall älv, då är flugorna som oftast stora. Platser med snabbt och turbulent vatten fiskas för det mesta. Då behövs en större krok och där av en tung metalltub för att matcha den stora krokens vikt, så flugan blir balanserad. Då blir flugan tung. Men i det snabbare vattnet sjunker den inte lika mycket som den hade gjort i lugnare vatten. Fiskar man dessutom en lina som håller sig i det övre mellanskiktet av vattnet så tillåter den inte flugan att sjuka för djupt. Det tar längre tid för linan att sjunka än det gör för flugan. Det är ju så att den större flugan också i sin fylligare dressing har bättre lyft- och flyt förmåga. En mycket mindre fluga med samma vikt som den stora kommer att sjunka snabbare och där av också djupare. Så här tänker jag när jag balanserar mina flugor, stor fluga är lika med stor krok vilket ger en större vikt på metalltuben. Medium stor fluga är lika med meduimkrok vilket ger en mindre vikt på metalltuben. Liten fluga är lika med liten krok vilket ger en lätt metalltub. Metalltubens uppgift är att balansera upp kroken, inget annat. Att förtynga flugor så de sjunker djupare är ett helt annat ämne som jag får återkomma till i en annan artikel.


Vikta och balansera på tubens fram- och undersida
Det sätt som jag alltmer ofta använder i min flugbindning, är att balansera flugorna på tubens under- och framsida. På det här sättet blir flugan balanserad mellan kroken och flugans front, men också även i sidled. Flugan kantrar inte. Det gör jag med hjälp av tungsten i form av ett mjukt och smidigt ark. Jag klipper remsor av arket som binds fast och superlimmas på tubens undersida fram. Det här sättet gör det enklare att finjustera flugans balans. Ju tyngre krok desto fler lager av tungstensark. Vill jag ha extra mycket vikt för att balansera en stor krok så klipps bara extra breda remsor. Dessutom kan jag lägga på några remsor på tubens övre del om en extra stor krok måste balanseras upp. Jag ser bara till att den mesta vikten finns placerad på flugans underdel. Det här sättet att balansera flugor kräver lite arbete, men det är det värt då de simmar fruktansvärt bra. Flugorna simmar rakt och balanserat. Det är materialen som jobbar i strömmen och inte en hängande krok. Ibland kan det se lite roligt ut när vissa flugor ser ut att vara gravida av den bulle som bildas fram, under och bakom flugans huvud. Men oftast kan man täcka in bullen med dubbing och när vinge, kropps- och kraghacklet är på plats ger bullen bra lyft för dem. Jag har sett att det finns tungstens märlor som nymffiskare gör sina märlimitationer av. Dessa märlor ar mjuka och kan därför bindas in på tubens undersida för att balansera flugan. Jag har inte testat dem än, men jag har sett att några använder dem. De finns tydligen i olika storlekar, vilket är riktigt bra.






Balansering med hjälp av konor
Konor och disker är ett mycket bra sätt att balansera flugan. De är också det mest populära sättet att balansera flugor. Även om de flesta inte gör det för att just balansera sina flugor utan för att göra sina flugor ”snygga” eller för att öka flugans ”simförmåga”. För det gör de, framför allt de platta diskarna. Vattentrycket på disken ger flugan en ”styrig” gång samtidigt som turbulent vatten skapas bakom den. Det turbulenta vattnet sätter liv i flugans material, vingen ”simmar” mer. De platta diskarna rätar upp även en baktung fluga genom det tryck som strömmen skapar på disken. Till de lite större flugorna räcker vikten hos konorna och diskarna inte alltid riktigt till. Då kombinerar jag dem med metalltuber eller tungstens ark. Diskarna medför en sak som jag inte gillar, de gör kastningen lite svårare och jobbigare. De fäster för bra i vattnet när man ankrar dem i underhandskastet. Det gäller att tajma utkastet direkt när ankringen sker. De allra största diskarna använder jag inte alls då jag inte tycker att det är värt besväret. Till de mindre flugorna använder jag små konor som ger flugan en bra balans med en mindre krok bak.


Lätta flugor
Visst händer det att jag fiskar med obalanserade flugor. Vid de tillfällen som jag vill ha en riktigt lätt fluga som till exempel vid fiske på en grund nacke. Eller när jag vill att flugan ska vara mycket liten och skir. Då finns det helt enkelt inte plats för tyngder av olika slag, då de material jag binder flugan av ska skapa lyft åt flugan. Till den här typen av flugor har jag experimenterat med att applicera ”lyft” till flugans bakdel istället för att lägga vikt på fronten. Skumplast har bundits in som butt, men jag fann att den mängd som krävdes för att skapa jämnvikt hos flugan också gör den klumpig och ful. Forskningen fortgår. Istället väljer jag att använda mindre krokar, dubbel krokar och enkelkrokar. Jag binder flugan så kroken hamnar i flugans mitt istället för längre bak. Det fungerar finfint. Men visst vore det fint med en fluga som stiger sakta när den befinner sig i de olika vattenlagren.





Tre sätt att balansera med metalltuber
Jag kapar till tuberna i rätt längder. Kroken ska hamna en bra bit innanför vingspetsen så den tillåts simma snyggt. Tubens raka kant behålls så metalltuben sen ligger stadigt emot den. Därför skär jag antingen en öppning en bit in på den tjockare tuben. (Se översta illustrationen). Då kan jag linda fast den mindre och den större tuben i varandra i den öppningen med bindtråden och sen superlimma. Linda ordentligt så inte tuben blir för svag i hoplindningen.
Ett annat sätt är när jag bränner en liten krans på den tunnare tuben som sen tryckas in i den grövre. Tänk på att bränna en liten krans så den går smidigt in i den större. Innan den tunnare tuben skjuts in i den större applicerar jag lite superlim på den.  Tuben fästs sen på bindstädet. Ytterligare lite superlim appliceras på den tunna tuben, framför den grövre. Metalltuben skjuts på över limmet, jag rör lite på metall tuben, limmet fäster då bättre och härdar hårdare. Bindtråden fästs framför där den lilla brända kransen ligger inunder den grövre tuben. Bindtråden lindas hårt för att skapa ett stopp så inte tuben kan glida ut framåt. Jag går sen fram med bindtråden över metalltuben och lindar en backe framför den. Lindningen superlimmas, nu är metalltuben helt fixerad på plasttuben. Sen är det bara att gå bak med bindtråden och börja forma sin fluga. Det händer ibland att jag vill ha en fritt hängande krok. Då gör jag som tidigare, fast nu bränner jag en rejäl krans på den tunna tuben innan metaltuben träs på. Även nu bildas en backe av bindtråd som superlimmas, vilket fixerar metaltuben. En fluga formas sen över metalltuben och framåt. Jag avslutar alla mina flugor med att linda ner fronthacklet på en tunnare tub, huvudena blir mindre och snyggare. Dessutom har man valet att förtynga ytterligare med en kon som huvud.





Balansering på flugans fram- och undersida med tungstens ark
Jag kapar till tuberna jag tänker använda, sneklipper dem och trycker i den tunnare in i den grövre. Jag sätter fast dem i bindstädet. Jag lindar ihop de båda tuberna med varandra genom att linda hårda varv över snedklippningen i den grövre tuben. Inget superlim behövs. Jag klipper till en remsa av tungstens arket, ju bredare desto mer vikt. Remsan lindas fast med bindtråden med en början på sneklippningen bakre kant. Jag lindar ner den noggrant framåt tills den når den främre kanten av snedklippningen. Där viker jag den bakåt och lindar ner med bindtråden. Jag upprepar proceduren tills jag har fått den vikt jag vill ha. Det blir aldrig mer än fyra vikningar. Remsan dras av, då blir det ingen kant som petar ut och måste lindas ner. Jag jämnar till med hårda bindvarv tills en snygg bulle har bildats. Bullen superlimmas och sen är tuben redo att binda en fluga på. Vill jag ha mer vikt så använder jag en kon som huvud.





Balansering med konor och disker
Är det allra enklaste sättet att balansera flugan. Jag förbereder tuberna, den tunna och den grövre på samma sätt som då jag band med tungstensarket. Till de stora flugorna med stora krokar räcker inte vikten till som konorna har. Jag gillar inte de allra största konorna då flugorna blir jobbiga att kasta, samt att flugorna ser estetiskt konstiga ut, eller fula helt enkelt. Som störst använder jag konor i storleken large, och då endast på riktigt stora flugor. Vilka nu för tiden tillhör en minoritet i lådan. Allternativet är då att istället använda både tungstens ark och kon. Till mindre flugor gillar jag att bara använda konor och disker. De mindre flugornas små krokar är lättare att matcha med inte allt för stora konor. Jag placerar ofta konen som butt eller som en kudde som göms bakom vingen och fronthacklet. Det svåra med detta är att flugan kan bli svag fram då den tunnare tuben som håller kon, vinge och hackel inte orkar hålla sig styv. Linda fast konen noga, en bra bit upp på konen. Superlimma så får bindtråden fäste på konens hala yta. Till
Micro tuber passar konor superbra.


Ha ett syfte med flugan
Det är när jag fiskar som nya idéer och teorier kring flugor föds. Platserna jag fiskar skapar nya önskemål på hur en fluga skulle kunna se ut och hur den bör byggas för att fungera på bästa sätt just på den platsen och under de förhållanden som råder just då. Idéerna skrivs ner i fiskedagboken. När vintern sen kommer sätter jag mig ner och läser i den. Idéerna binds ner i nya kreationer, när nytt ljus åter faller på ännu en säsong så finns det nya kreationer i fluglådan att testa. Många helt galna, många kommer aldrig att få se dagens ljus igen, om de inte levererar det vill säga. Andra kommer att leverera genom att simma på det sätt de var ämnade att göra, kanske får de några laxar att bita över dem, dessa får en fast plats i lådan. En dag kanske de är en av favoriterna.