...tomte inlägg?

Alla vi fiskare är väl lite ”tomte”, eller?  Det är vi ju egentligen inte. För vi vet ju. Att fiske är det bästa intresse man kan ha. Men de omkring oss, de ovetande och de oinvigda. De tycker nog alla att vi är lite ”tomte”. Men det ger vi dem. De vet ju inte bättre.

God Jul på er! Alla ni fiskare och ovetandes!

/Henrik Båge

Hett vårgodis

Jag sitter och binder flugor, skriver, illustrerar och formger. Självklart flödar musiken i rummet. Vad vore livet utan musik? Inte mycket, enligt mig. Ur högtalarna pumpar ”The River” med Son Little. Det gungar fint. Utanför arbetsfönstret härjar vintern. Usch! Det är långt kvar tills nästa fiskafänge. December, januari, februari, mars, april och sen är det äntligen maj. Då är den egentliga starten på fiskesäsongen, för mig. Känner jag mig själv så bra som jag tror, vilket jag tror mig göra. Så kommer jag ge vika för fisketrycket långt innan dess. Några stackars övervintrade lekfiskar kommer att bli piercade i läpparna redan i mars och april. Även då jag inte samtycker med den sortens fiske. Fiskarna här i Sverige har det redan tufft som det är. Men, jag har en drift. En stark drift av att fiska. Vara ute vid ett vatten, dänga med spöt och känna spänningen av fiske.

Därför sitter jag nu och binder några vårkarameller. Orange brukar då vara en färg jag litar på. Tidigt i morse rotade jag i min hög av flugor från tidigare fisken. En ”rapala” fluga letade sig upp till toppen av högen. Den hade en sex centimeter lång orange vinge med insprängt guld flash. Den hade ett tätt lindat tjockt hackel i samma färg. Bakom hacklet satt en stor guldkon för att balansera flugan mot tubkroken. Bakom konen fanns ytterligare en kon, en lös kon som löpte fritt på den tunna tuben. Jag kommer ihåg när jag gjorde flugan för ett par år sedan. Jag ville skapa en fluga med ”ljud”. Att den lösa konen skulle slå emot den främre konen och därigenom skapa ljud. Inspirationen till detta försök fick jag från gäddfisket. Här använder man ”rasselhammare”, en liten vattentät behållare med några järnkulor i. Den fäster man på sina flugor eller sina ”krokriggar”. När man fiskar hem flugan uppstår ett litet ”klonkande” ljud då kulorna i behållaren slår emot varandra. Då vattnet i mina gäddvatten oftast är starkt färgat så använder jag ofta rasselhammare i mina flugor. Tänker att det gör det lättare för gäddorna att lokalisera mina flugor i det mörka vattnet.

Jag skakar flugan, det tickar när konerna slår ihop med varandra. Men, det låter inte så mycket. Hålet i den fria konen är något trångt, den rör sig därför inte så kvickt över tuben. 

Tankarna flyger och jag kommer ihåg den där påsen jag fick av min kompis Mike ”The Pike” i förra våren. Mike ger mig alltid konstiga saker som han tycker att jag borde kunna tillföra mina flugor.

-These should do so that your flies goes a little deeper, man. Sa han när han gav mig påsen.

- I bought them at Panduro, I think. Sa han.

Jag orkade inte tjafsa så jag tog emot påsen. Även om jag har tillräckligt med förtyngningsmaterial till mina flugor. Påsen letas fram. Den är proppfull av fyrkantiga pärlor. Jag tar ut en och väger den i handen. Den är tung, men inte för tung.

– Det borde gå, tänker jag och letar fram tublådorna.

Jag hittar en tillräckligt tunn tub som borde fungera. En fläns bränns upp bak på den innan den fästs på städets tubnål. Två av Mike´s pärlor slajdas på tuben. Två och en halv centimeter fram på den fästs bindtråden in. Jag vill att den främre pärlan ska sitta fast. Den ska agera ”städ”, den andra ska löpa fritt över tuben och agera som ”hammare”. En liten kudde bildas av bindtråden. Den prepareras med en droppe superlim. Den främre pärlan skjuts över kudden och fixeras. Den sitter bra. Om den skulle komma att lossna så gör det inget. Men det är bra om den sitter fast ordentligt då den kommer att bära upp vingen och hacklet framför den. En kort bunt av orange rävhår klipps av. Det mesta av underullen rensas bort med en kardborrborste. Den måttas in över tuben. Något längre än x-small tuben ska de vara. Då borde vingen bli fri från kroken som ska fästas i en ”styrtub” bak på flugan. Vingen binds fast ordentligt, resterna framåt trimmas bort. En liten bunt guld flash placeras brett över vingen. Den fästs, de framstickande stråna dubblas bakåt och binds fast. Flashet trimmas med saxen. De ska också gå fria från kroken, så de inte trasslar fast i den. Lite superlim över inbindningen. 

En orange fluga kan ge trevliga "bifångster" i jakten på vårens blänkare

Sen väljer jag ut en lång och tunn bunt med orange gethår. Jag vill ha en lång och något styv vinge som inte jävlas och går fast för mycket i kroken. Samtidigt som den kan simma förföriskt. Underullen rensas bort med kardborrborsen. Jag håller bunten mellan mina fingrar och drar ut buntens mittersta strån. Jag vill att mycket få strån ska utgöra änden på vingen. Den simmar bäst då. Jag fäster in vingen över rävhårsvingen och trycker ner den något med tumnageln, inte för mycket! Den ska inte ligga för brett. En liten bunt av orange flash läggs över vingen av gethår. Den fäst ordentligt och dubblas sen bakåt. Bunten trimmas med saxen noggrant så ett enda strå sträcker sig lite bakom den yttersta toppen av getvingen, resten klipps i olika längder för att inte kladda samman i vattnet. Inbindningen superlimmas. Jag väljer ut en fjäder till hacklet. Ett mjukt softhackel som ger bra tät- och mjukhet. Softhackel rör sig fint i vattnet. Jag stryker stråna bakåt och klipper av toppen på fjädern och fäster in den över vingens inbindning. Jag stryker stråna bakåt samtidigt som jag lindar hacklet i täta varv framåt. Jag vill ha många varv för att bilda en tjock front på flugan. Hacklet fästs ordentligt och superlimmas. En lika kort bunt av räv hår som till undervingen klipps till och trimmas. Den binds in brett över hacklet. Resterna som sticker framåt trimmas bort. Två rödfärgade djungel tupps substitut binds in på sidorna. (Till mina flugor kommer jag aldrig att använda annat än substitut.) Ett litet nätt huvud formas och superlimmas.  Jag tar bort flugan från tubnålen och kapar bort tuben som sticker framåt och lackar huvudet en gång. Jag skakar flugan. Den låter inte! Pärlan fastnar på tubens lite ”fastniga” yta. Och tuben är något för grov. Jag binder en till och samma sak händer igen! Jag letar bland mitt tubmaterial och finner en mycket tunn tub som är glatt och hård i ytan. Jag binder en ny. När jag skakar den låter den.

Tick! Tick! Tick!

– Yes!

En flugvariant på Rattlin` Rap (Skallrande Rapala) är född. Efter det mycket populära betet som de ”andra” använder med sina grejar man får eksem av om man tar i dem. Skoja bara! Jag binder upp några i gult och guld samt svarta när jag ändå håller på.

Hade trevligt i bindlampas vintersken allihop!