Hemliå, maskpervot, laxar & betongen

Då var man hemma i verklighetens betong igen då. Det är varmt som attan! Termometern visar 30 grader. Jag sitter och bläddrar bland bildmaterialet från laxveckan i ”Hemliå”. 

900 bilder och 42 filmer. Det har varit en spännande, läro- och händelserik vecka. 

Det tycker jag egentligen att alla fiskedagar alltid är. Den här laxveckan hade alla de där ingredienserna som alla laxveckor normalt har. Motgångar, medgångar, tvivel, hopp och åter tvivel igen.  Motgången kom tre dagar in i veckan i form av sol, värme, lågt- och varmt vatten. Det ledde till mycket sega och svårflörtade laxar. Medgången kom i form av regn, stigande vattennivåer med tillförande syre och svalka. Det ledde till mer lättflörtade och mer tillmötesgående laxar.

Framme

Några stora moln hänger och skuggar den fuktiga dalen när jag och Finnen svänger ner från berget.

– Vi stannar på bron och kollar va? Frågar jag Finnen.

– Bara om det inte regnar så. Svarar han trött.

Inga laxar syns i det klara vattnet från bron. Men vattennivån är positivt överraskande. Det är mer vatten än vad jag hade trott.

– Det här kan nog bli rätt bra... kanske? Säger jag till Finnen.

– Hoppas. Svarar han och ler försiktigt.

Vi kör en bit till uppströms och stannar till i en av de heta poolerna i ån. Genom ett buskage ser jag Duvan stå och fiska av ett bakvatten.

– Hola, cómo estás. Säger jag för att hälsa.

– Si. Svarar Duvan.

Han är inne på sin tredje laxvecka. Han har fiskat i Gaula i förra veckan, veckan innan dess var han här i ån och fiskade. Han har haft det tufft och är lite luttrad.

– Vattnet sjunker. Säger han.

– Men, det ser ju helt ok ut just nu. Säger Finnen.

Vi åker upp till bosättningen och sätter oss ner för en öl och planläggning inför kvällens fiske.

 

Maskpervot

– Jag måste bara få berätta en riktigt jävla skum grej jag var med om för ett par veckor sedan. 

Säger Duvan.

– Håll i er nu. Fortsätter han.

– ­Jag åkte över till grannälven för att rekognosera lite i förrförra veckan.

Duvan berättar att där hittade han en potentiell fiskeplats. Det stod en äldre man och maskfiskade längst upp på sträckan. Duvan hade gått fram till honom för att prata lite. Mannen var ett original av rang. Han såg ut som om han bodde bakom närmaste träd. 

Huden i hans ansikte var starkt brunbränt och fårigt väderbitet. 

De djupt sittande ögonen skuggades starkt av att tak av yvigt lurviga ögonbryn. Öronens snibbar hängde mjukt och dallrade när mannen rörde på sig. Den sotiga näsan var lång och rak, nästippen längst ut var rund som ett klot. Hans händer var brunbrända, rynkiga, små och knotiga. Hans kläder var av gammalt slag. Kepsen som prydde huvudet var i typen av gammalt "bonde" snitt. Grön och vit med en liten och kort skärm. På överkroppen bar han en "vit" bomulls finskjorta under en sån där gammal orange Helly Hansen tröja. Ni vet vilken jag menar, en sån där riktig klassiker. Över den bar han en lång mörkgrön oljerock med ett tjockt röd svart rutigt foder. Oljan hade sen länge försvunnit ur tyget. På underkroppen bar han byxor av typen gamla söndags kostyms byxor. Pressvecken hade för länge sedan lämnat tyget för all framtid. 

På fötterna bar han tjocka svarta gummistövlar. De var från den där tiden då gummi var gummi. Minst fem millimeter tjocka, med mjukt foder på insidan. En gång i tiden i sprakande hans utstyrsel alldeles säkert i sköna färger. Nu hade solen och mannens hårda användning av dem gjort dem till näst intill helt gråa. Överallt på dem fanns solkiga fläckar efter hans maskburksmarinerade fingrar. Maskburken hängde i ett snöre runt halsen strax under näsan. Medan de stod och pratade hade mannen hela tiden ena handen i den. Emellanåt lät det som om han mös av upplevelsen. Han slöt ögonen av välbehag medan han sakta masserade maskarna i burken.

– Mmmm. Mumlade han tyst.

Duvan försökte negligera beteendet. Men det gick inte. Mannen slutade inte, utan fortsatte att massera sina maskar under hela samtalet. Duvan sa tyst hej då och avlägsnade sig sakta och stillsamt från platsen. 

Duvan ryser när han har berättat klart.

Så var det dags

Vi bestämmer att fiska en kurva som jag har beskådat från nätets höga höjd. Förresten, tack till alla nätets kartsajter. Jag har sen långt tillbaka spanat ut platsen och bestämt att.

– Där ska jag börja nästa gång jag är i Hemliå. 

Platsen är en innerkurva där en fors uppströms har sitt utlopp. Här borde det bli ett tak som skydd för laxarna att gömma sig under. När de simmar upp för den lilla forsen nedströms, över nacken och in i kurvans lite djupare del. Här borde det vara hett. 

Vattennivån är perfekt när vi kommer fram till kurvan på kvällen. Platsen ser bättre ut än vad jag hade föreställt mig. Som "hittelön" får jag gå först. Jag börjar en bit uppströms kurvan och fiskar mig nedströms med långa steg emellan. På första kastet som går över pottan mitt i kurvan så tar det en fisk. 

– Succé! 

Det är otroligt schysst när man får sina teorier bekräftade genom att en fisk tar.  En bra start på veckan, minst sagt. Det ska sägas att jag aldrig någonsin har fått en fisk på en laxresas första repa någonsin. Jag avlivar fisken. Den ska vi i familjen äta fint på, då det var länge sedan det låg en vild atlantlax i min frys. Finnen går efter och får snart på en lax han också. Men den lossnar efter att ha bjudit på ett fantastiskt cirkusnummer. Den simmar länge på ytan och rundar till slut en sten på andra sidan land, den fortsätter i ytan uppströms och lossnar. Vi bara skrattar. Duvan känner ingen fisk på sin repa. Alldeles säkert för att cirkusfisken förde ett sånt oväsen. Säger vi. På min andra repa händer samma sak. Fast nu är det en något bättre fisk som biter på. Fantastiskt! Två repor och två fiskar. Och Gopro kameran sitter blinkandes på bröstet. Synd bara att batteriet tar slut när jag precis ska landa den andra fisken. (Jag kommer lägga ut en film inom kort på min Facebook sida på den fisken.) En kort, kraftig och stark hanne som är lätt färgad slår sig fri från mina händer och återvänder ut i ån.

 Finnen svarar genast med att få en ännu finare fisk. En lika stark och helt blank hona 

i samma kaliber tar hans fluga lite högre uppströms kurvan. Hon fajtas hårt innan hon besegras och får sen lugnt simma hem ut i ån igen. Wow! Vilken början. Duvan går lottlös från ett skumpiskat vatten på sin andra repa. Vi går en varsin repa till och Duvan ytterligare en. Sen bryter vi för kvällen. Jag och Finnen sover som små bebisar. Duvan sover lite oroligt och är trött när vi går upp klockan 04.00.

På´t igen ba!

Vi låter kurvan vila i några timmar till och prövar några sträckor längre nedströms. Nu finns det många fina punkter att fiska av. Vattnet är sjunkande och oron börjar växa i sinnet. Bara det inte blir för lågt för snabbt. Här i ån går det ofta snabbt när vattnet både sjunker och ökar. Jag går över på andra sidan och fiskar av en rak pool mellan två byggda trösklar. Det tar en fisk bara på några kast. (Film på den fisken ligger ute på min Facebook sida nu.) Det är en något färgad hona som har nypt min lilla gul svarta ekorrfluga 

i utloppet in i poolen. Hon simmar resolut ut i strömmen igen och jag fortsätter förnöjt ner mot nacken utan att något händer. Jag går längre uppströms och fiskar mig nedströms i en lång kurva. I slutet står ett träd ensamt. Utanför ligger en sten och bryter ytan. Flugan pluppar i precis framför den och vips så tar en lax. Det är en liten grilse som stökar helt ostrukturerat omkring och förstör resten av poolen. Sen ringer mat och sovklockan. Go mat, folkets öl och sen ett par timmars vila.

– Sen på`t igen ba! Tänker jag innan jag somnar skönt.

Kurvan lockar och drar i oss medan vi tråcklar på oss vadargrejerna efter några timmar. Duvan går först. Han fiskar andaktsfullt och noggrant. Inget händer. Han fortsätter nedströms och fiskar av de två pottorna nedströms forsen. Finnen monterar ihop sin enhandare.

– De är nog dags för lite mer finlir. Säger han och knyter på en tunn tre centimeters svart orange tubluga.

Jag sätter mig och tittar på när han fiskar sig nedströms. Jag knyter på en längre, tunnare tafs och byter fluga. I ögonvrån ser jag hur Finnen resolut reser spöt för att kroka en fisk. 

Jag sitter kvar och knyter klart min betesknut.

– Jag har en. Säger han undrande, varför jag inte reagerar och kommer med kameran.

Jag tar några bilder när han fajtas och landar fisken. Kroken sitter djupt ner i svalget i en av gälbågarna, blod pulserar ut från gällocken. Den måste avlivas med några välriktade slag med en sten. När jag börjar min repa ser jag en lax hoppa längst ner i kurvan.

– Den där kommer jag att ta. Tänker jag självsäkert.

Och den tar mycket riktigt. Men den lossnar helt odramatiskt efter en kort stund.

Fotning och filmning                                                         

Dagen efter har vattnet sjunkit undan och allt fler stenar ligger blottlagda. Vi får ytterligare ett par fiskar och tappar någon. Vattennivån fortsätter att sjunka de efterföljande dagarna och det blir allt svårare att få fisken att bita. 

Vi ägnar mer tid till att fota och filma än att fiska. Fiskar gör vi bara i några timmar på nätterna. Jag hade bestämt mig att ta reda på om det står fisk på några av de platser där jag tror att de står fisk. Och om det gör det, var står de? 

Är det flera fiskar som står och trycker? 

Jag apterade min kamera på en pinne och doppade ner den under ytan och scannade av några av poolerna. Jag blev förvånad. På vissa platser stod de fler fiskar än vad jag hade trott, medan andra gapade tomma. På en punkt som jag stack ner kameran bara på ren chans, stod det en lax bara ett par meter från linsen. 

Och bara några meter längre ut bakom en stor sten kunde jag se tre laxstjärtar svaja fram och tillbaka. 

Sista kvällen duggar regnet lite grann när vi har några timmar kvar att fiska på kortet. 

Duvan lyckas ta en öring när mörkret fallit.