Blänkarsök i Ljungan

Jag gillar Ljungan. Jag gillar hennes mörka djupa vatten och branta stränder. Det är något speciellt med henne. Hon är lite svår att ha att göra med. Men lägger man manken till så ger hon oftast något tillbaka. Har man tur kan det vara i form av en blank och fin öring direkt stigen från havet. Det är dem man vill ha. I varje fall jag. Jag gillar blänkaren. Den är något av ett tecken på en lovande säsong.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

I varje steg går en liten, men ack så tydlig smärtsignal från stortån, genom foten och upp 

i benet. Jag som trodde att jag hade fått ordning på nageltrångshelvetet vid den senaste "hemmaoperationen". Dessutom så värker ryggen, på två punkter. Egentligen är det fler, men de signalerna är så pass små att de inte ännu är några problem. En punkt sitter långt ner i ryggslutet och en högre upp mellan skulderbladen. Den nedre vill hela tiden få ryggen att falla framåt i en falsk viloposition. När den gör det signalerar den övre punkten en allt tydligare smärtsignal upp genom nacken och in i hjärnan. Jag måste aktivt sträcka på ryggen hela tiden för att skapa en balans mellan smärtsignalerna. Skjutlinan dras in och läggs i slingor noggrant fördelade i olika längder, varav den första stoppas i munnen. Klumpen vinklas utåt mot den oändligt stora vattenspegeln. Den landar och lyfts genast igen för att placeras bredvid mig. Fusk! Jag vet. Men när jag vill komma riktigt långt så krävs lite fusk för att spara på kroppen. Jag klipper till direkt när klumpens främre del landar på ytan. Det är lite som att kasta spjut faktiskt. Om och om igen. I tre och en halv dag.

I Ljungan är gräset grönare på andra sidan. Här ska man kasta långt, så långt som man kan, gärna rakt ut. Då har man bäst chans till fisk. Det är väl egentligen en sanning med viss modifikation. Det finns ju punkter där man kan fiska kortare lina. Men i det stora hela så stämmer det. Där av smärtpunkterna. Jakten på Ljungans blänkare är för mig årets första "riktiga" fisketripp. Då blir ofta kroppen lite extra mör efter det långa vinteruppehållet. Det är nu som muskelfibrerna stärks och deras kastminne uppfräschas och väcks till liv inför säsongen. Linan flyger över den blanka ytan och landar uppströms och utanför grundet. En mendning får linan att inte tas med av strömmen för snabbt. 

Fisket har varit lite segt. Vi befinner oss i en "downperiod". Ytterst får blänkare har tagits under de dagar vi har fiskat. Men det började bra. Efter bara en halvtimmes fiske så knep en besa min svartgula fluga vid en av mina favoritkanter. Jag fiskade med ett kort spö, ett av de "mellanlängdsspön" som jag testar inför det kommande numret av FIN, Flugfiske I Norden. 

En riktig kastkanon på 13,2 fot. Efter den fisken har det varit lite segt. 

Vi är tre som fiskar. Duvan, Finnen och jag. 

Finnen knep en igår. En fin blank besa, som var farligt nära att kunna tas för en blänkare. Duvan har gått tom. Han åkte hem igår med svansen mellan benen. 

Det enda han fick med sig hem var några fler erfaren-

heter. Vilket i sig inte alls är dåligt? Ljungan är tuff. Här är det fan inte bara till att gå upp på morgonen heller. 

Igår låg jag och Finnen i lite extra. Vi startade morgonen vid en av mina favoritplatser utan framgång. Sen gick vi uppströms tre kilometer och fiskade av en mycket het innerkurva. Också det utan resultat. Vi fortsatte ännu längre uppströms för att fiska en raskant som bara borde ha levererat. Men vi gick bet. På väg tillbaka gick jag vilse i den täta skogen. Varm och svettig kom jag fram till ett vatten som jag inte visste fanns. Min kokande hjärna behövde några minuter på sig för att identifiera vattendraget som Ljungan. Jag hade gått i en klockren halvcirkel i en av Ljungans kurvor. Jag gav mig återigen in i den mörka skogen i ett försök att finna den grusväg vi gått hit på. Mitt i den tätaste skogen fann jag istället en oas. En liten öppning i skogen där marken var täckt av stora vita vitsippor. 

Det såg ut som ett stort duntäcke som erbjöd mjuk och skön vila. 

Det var som om skogen inte ville släppa mig ifrån sig. Till slut hörde jag Finnens busvisslingar som styrde mig i rätt riktning genom hjärndimman. 

Till slut fann jag Finnen som nog hade börjat bli lite orolig. Vi fiskade oss tillbaka utan framgång. Efter en kort mat och sov paus gick jag ner till min kant igen. Nu med stora 15 fots bössan. Med den nådde jag längre ut mot stenarna på sträckans slut.

– Pang sa de, när en kort och kraftig blänkare tog flugan.

Fisken tog hårt, som blänkare ofta gör. Sällan att de tar försiktigt. Fisken tvärade ut mot älven och försökte hålla sig djupt. Den gav sig och jag kunde landa årets första blänkare. Kort och tjock med ett ansikte litet som en mörts. Liten och fin. Jag chansade och la fisken försiktigt i strandkanten för att ge mig chans till att hämta kameran. När jag fick tag i den djupt nere i ryggsäcken hörde jag ett plask och fisken var borta.

– Hm, synd. Tänkte jag.

Min lina driver in mot pelarens grund i en bra hastighet och sträckning. 
Men inget händer. Det var sista blänkarsvepet för det här året. Det är dags att åka hem. 

(Om en vecka är det dags för ubåtsjakt i Emåns Sea pool.)