Plockepinn och besor i Sandån

Det är som att vara i ett spel av plockepinn. Träden ligger kors och tvärs, högt och lågt. Känns mer som en expedition i Amazonas än havsöringsfiske i Norrland. Och varför, varför, har jag spöt färdigriggat? Nu är det för sent. Det går inte att fälla ihop spöt här inne bland bråtet, det är alldeles för tätt. Tråcklar mig igenom buskar, sly, trädgrenar och liggande stammar, ut mot ån. Vill se hur långt jag har kommit. Borde åtminstone ha kommit hundra meter, vilket i sig borde vara halv vägs till målet. En sandö med fin ström över ett par pottor, där det borde stå några fina öringar, som bara väntar på att få bita över min fluga. Några envisa stenhårda slyn piskar mitt ansikte innan jag når åkanten. Tittar nedströms genom det täta buskaget och ser till min bestörtning att jag har kommit, absolut ingenstans. 15 meter längre nedströms står trädet därifrån kampen började.

-Va i H-----E!

Jag ångar tillbaka in i plockepinnet, som ett skenande lok. Grenar piskar mig, försöker sticka hål på mig, klösa mig i ögonen, fälla krokben, spöt fastnar, jackan fastnar, byxorna fastnar, midjeväskan fastnar, kepsen fastnar och till sist har också flugan fastnat, någonstans. För det märker jag ju inte förrän efter att jag har klättrat över en stor stam, under en annan, genom en stor hög med bråte och ett enormt stim av sly. Nu ryker det ordentligt om loket. Följer linan tillbaka till där flugan sitter, i en liten och tunn, men imponerande stark gren. Lossar flugan, svär litegrann och fäster flugan i rullen. Tänker att den är kanske mer skyddad där. Hade jag vetat att de här första 20 minuterna speglade den närmaste timmen. Hade jag brutit omedelbart. 

 Men nu står jag vid målet, vid ön och den tänkta ”hotspotten”. Ångande varm och lite, arg faktiskt. Men det finns ingen ö. Bara ett par buskar som står och darrar därute i strömmen. Var är ön? Är det där ön? Förra året var ön en och en halv meter hög, när jag och polarn satt där, dinglade med benen och åt hamburgare. Och nu, nu finns den inte. Ån är bred, lite mer som Ganges i jämförelse med förra året. Det går heller inte att fiska här nu. Jag står i en två meter bred liten lucka bland träd och sly. Jag slänger av mig grejerna, för att släppa ut ångan, sätter mig ner, tänder en cigarett, drar ett halsbloss och ser på den imponerande vattenmassan framför mig. Jag skrattar tyst för mig själv. 

Reser mig, tar spöt, drar ut lina från rullen och kastar ut i den blanka snabba strömmen. Jag vet att flugan går över en massa sly och bråte, som förra året låg en bra bit upp på stranden. Jag vet också att chansen att en öring skulle ställa sig just här, är mycket liten. De står nog på andra sidan i den lugnare strömmen. Flugan fastnar hårt, jag spänner upp och vevar in. Flugan sitter i en seg gren långt ute i strömmen. Jag drar av linan, plockar isär spöt och ger mig tillbaka in i plockepinnet, som jag nu så väl känner till. Borde vara en baggis att ta sig tillbaka. Ett par timmar senare möter jag upp med mina fiskekollegor Finnen och Jöjan. Vid det här laget haltar jag kraftigt och gubbarna ser frågande på mig. Just ja, jag glömde berätta att jag har en spricka i foten, vilket gör fantastiskt ont.

-Haru känt nå? Frågar de.

-Har inte fiskat nå än. Svarar jag och ser att Finnen ser konstigt på mig, eller rättare sagt lite ovanför mig.

-Det ryker om dig, brinner du? Frågar han och ler.

Vi bryter för en stund. Den kalla goda ölen släcker elden. Vi diskuterar läget. Det är första dagen vi fiskar och vi har tänkt vara här i fyra dagar, kanske. Vi är överens om att det kommer bli tufft. Ån är alldeles för full av självförtroende, vattnet går alldeles för fort, är alldeles för djupt, är alldeles för kallt och är alldeles för färgat.

Det vi är ute efter är de blanka våröringar som borde vara här nu. Besor är inget som lockar, så vi kommer hålla oss här, i åns nedre delar. Just för att ha chansen till att få en Blänkare. Har vi tur, så sjunker vattennivån, men, det börjar regna, såklart. Vi jobbar på i två dagar, utan resultat. Vi far längre uppströms. Inte ens där händer något. 

 

Jag åkallar Oraklet. Han säger att vi ska gå längre nedströms. Det gör vi och lyckas få en liten fin besa. Hoppet om att det faktiskt går att få fisk, är tänt. Dagen efter är vi tillbaks, inget händer, trots att vattennivån nu har gått ner litegrann. Vi lämnar de övre sträckorna och återvänder till de nedre. Jag och min onda fot hittar en ny fin plats, som borde ha gett fisk, men gör det inte. Mobilen ringer när jag haltar mig tillbaka genom skogen. Det är Jöjan som ringer.

-Min guldgruva går att fiska nu. Har fått två och haft några på. Säger han.

”Jöjans guldgruva” heter den för att Jöjan vid ett och samma tillfälle fick 11 stycken öringar där. Nu står han ofta där. Snart vadar jag och min onda fot i bakom honom. Vattnet går till bröstet och jag får liksom pulsa som i snö i sanden på botten. Fötterna sjunker ner i sanden som luckras upp under dem. Men det går. Rakt utanför mig ser jag en blänkare delfinera i ytan, ser den krispigt blanka sidan på den fina fisken.

-Yes! Den är min. Tänker jag glatt.

När linan hänger rakt nedströms och jag fiskar hem flugan tar en fisk. Det är en gammal öring som girigt har bitit över min svartmagenta blänkarfluga. Blänkaren vill inte ta. Den har nog simmat vidare. Sista dagens sista morgon, är jag rätt mör. Foten känns som en harpunerad fisk när jag trycker ner den i kängorna. Jöjan hinner före mig upp till ”Jöjans guldgruva”. Vi har bestämt att bara fiska en liten stund på varsitt ställe innan vi åker hemåt. Jag fiskar ett ställe jag inte gillar, och det ger inget. Jag vevar in och går mot husbilen. Om inte gubbarna är tillbaka, går jag ner på ”felslängssidan” ovan bron. Vi har provat en hel del där, utan resultat. Trots att det ser riktigt fint ut. Ställer mig mitt i en stim med illvilligt sly och lägger ut flugan.

-Pang! Säger det. Blänkare tänker jag.

Men när fisken börjar fajtas känner jag att det är en besa. Finnen vinkar från bron. Vi drar hemåt. 

Blev ingen Blänkare i år.

/Båge

Så hur gick det då i Hemliå 2.0?

Vet inte riktigt hur jag ska svara på det. Eller om jag ens vill svara på det. Hur fan skriver man ett fiske som man vill hålla hemligt. Ett fiske man vill ha bara för sig själv. Nu när ens vanliga favoritvatten glider förbi och ur ens liv. Svaret är enkelt. Det gör man inte. Nu är det ju också så att jag inte vet om Hemliå 2.0 kommer leva upp till att bli ett för mig ”nytt” favoritvatten. Men det ser minst sagt lovande ut. Men ok då. Jag har ju ändå tagit på mig rollen som ”berättare”. Det gick bra. Jag levde upp till mitt mantra. Ni vet den om ”en fisk om dagen”. Och det med råge. Trots lågt vatten och allt det där vanliga. Det tog mig bara några kast till att min första lax var krokad. 

Att jag fiskade med ”fiskets” egen ”Professor Xavier”, gjorde ju inte saken sämre. Hade först tänkt kalla honom ”Professor Xavier”, ett namn som passar honom bra just för sina egenskaper att komma i kontakt med fisk. Mannen är ruggig skicklig att få fisken att bita. Men det får bli ”Professor Kalkyl” istället. För hans egenskaper att kalkylera. Det var inte helt säkert att resan skulle bli av. Beroende av alldeles för lite vatten. Hoppet tändes då chanserna på eventuell nederbörd i området var på väg. Vi bestämde att vi skulle vänta tills regnet kom och sen dra. Vilket var en riktig chansning från min sida, visste ju inte om jag skulle komma loss från jobbet. Kan bara säga att jag har riktigt bra och förstående chefer.

–Se nu till att få en så du är glad och nöjd när du är tillbaka. Sa en av dem.

–Nöjd! Tänkte jag.

Regnet kom, lite men ändå regn. Vi drog. ”Kalkyl” och jag. Planen var att få fisk och hitta ett nytt ställe att fiska på i framtiden. ”Kalkyl” hade planerat allt in i minsta detalj. Jag var bara med på ”tåget” hade jag bestämt. Det skulle visa sig bli allt annat än lätt. Då ”professor Spetsnaz” hade kanske passat honom bättre. Min ”Spetsnaz” tid är för länge sen förbi. Jag var svettig från när vi kom dit tills vi åkte hem. Kan bara säga att backar inte är min grej längre. Fisk fick vi och nya platser hittade vi. Det var magiskt att glida nerströms på Icrossen och plocka punkter att fiska. Trots att fisket var segt så lyckades vi få fisk, mycket till hjälp av ”Professor Kalkyls” skapelse Icrossen. Det är kul att fiska med någon som är en riktig ”mink”, för det är han ”Professorn”. Så här såg det ut. Han fick, han fick en till, en till och så fick jag en. Jag fick se fisk med jämna mellanrum och jag fisk dem på bild. Jag tror att ”Professorn” och jag kommer att fiska mer tillsammans.

Mycket hänger på Hemliå nr 2.0

 Tjena! Det var ett tag sedan. Har haft fullt upp med nytt jobb och nya rutiner. Jag kommer försöka få ihop ett och annat inlägg här så fort jag får tid. Texten finns också att läsas på engelska på Spey Brothers hemsida. 
https://speybros.com/blogs/fishing

Det är någon gång i augusti som det kommer att ske. Att få en lax på land, och inte minst på bild. Två försök har gjorts. Mycket mer tid har jag inte haft. Två chansningar har det varit, vecka 24 i Orkla och vecka 28 i Leardal. Andra veckan efter premiär i Orkla är fiske efter stor nystigen fisk i en älv som inte riktigt än är påfylld. Jag gillar ju när det är svårt, den eventuella belöningen är ju så mycket större då. Självklart tog jag chansen när ”Oraklet” frågade om jag ville hänga på. Vi var fyra fiskare på en kilometerlång sträcka. Det var jag, ”Oraklet”, ”Duracell” och ”Göteborgarn”. Att ”oraklet” skulle få en fisk på bild var ju självklart. Men vi andra, skulle vi lyckas? ”Duracell” som fiskar så hårt att han ibland tappar synen. Han var enligt mig den som var det näst säkraste kortet, att vara den som skulle lyckas fånga en lax. Jag är ju så pass dum att jag alltid tror att jag ska få fisk.

-En om dan. Är mitt mantra.

Min vän "Oraklet". -En fisk som har stått på samma plats ett tag, tar gärna en lång svart fluga. Han hade rätt.

Ett mantra som sällan levs upp till. Men jag känner liksom att jag fiskar som bäst när varje kast verkligen har målet att få en lax att bita över flugan. ”Göteborgarn”, kände jag inte alls till. Visste bara att han jobbar för något fiskemärke i syd. Men när jag såg honom kasta, så var han klar en utmanare till att var den som skulle ta en fisk efter det att ”oraklet” hade tagit sin. Vi var alltså tre fiskare som stred om att vara den ”andra”. Fisket bedrevs i par, ett team på den övre sträckan och ett på den nedre. Fem timmars pass och sen byte. Den övre delen hade vi alla bestämt att där var det mest hett. Jag och ”Duracell” bildade par de två första dagarna. Jag var redo att tappa min syn. Det gick segt ända tills jag såg ett rejält plask ovanför nacken långt nedströms. Jag stod redan i vattnet, så fisken skulle minsann inte lyckas smita förbi min fluga. På mitten av sträckan sa det PANG! Ända in i ryggraden. Jag krokade fisken och vände mig om för att se om ”Duracell” såg vad som skett. Han var inte där. Blicken vändes åter mot lyckan när en rejäl vit undersida och silvrig sida bröt sig upp på ytan och lösgjorde sig i en vattenkaskad. Det hela gick lika snabbt som att säga.

-Ja! Jag har en!

Sen hände det inte så mycket mer. Ja just det, ”Oraklet” fick en och sen veckan var slut. Tillbaka till jobbet för att vila upp sig. 

"Hybriden" fiskar i en slående vacker miljö.

Leardal? Vecka 28? 
Det är nog hur de flesta reagerade. Likaså jag. Året innan var en katastrof, nu ännu mer. Ingen lax hade tagits på vår sträcka innan det att vi satte våra fötter på Leardalsälvens strand. Men jag gillar ju när det är svårt. Det var jag, ”Hybriden”, ”Jonny Bråttom”, ”Split cane” och ”Den gamle”. De tre sistnämnda var för mig helt nya bekantskaper. ”Jonny Bråttom” hade jag i för sig fiskat tillsammans med under några timmar i Kungsådran. Alla är de mina vänner idag. 

Ingen var mer värd en
Leardalslax än "Jonny Bråttom".

Efter att ha rekat och testfiskat sträckan hade vi nog alla samma känsla. Att detta kommer att bli svårt. Det bestämdes att fiske på sen kväll, natt och tidig morgon var det som gällde. Fisket skulle bedrivas på sträckans allra sista del. Jag såg att ”Jonny Bråttom” inte riktigt hade samma känsla som vi andra, han var lite mer tillfreds på något sätt. Mycket riktigt, han började med att ta sträckans första lax för året, på sin första repa. ”Den gamle” startade bra han med, med att lirka upp en fin havsöring. Vi andra såg imponerat på.  

Hoppet steg i oss alla. 
Det sjönk snabbt igen, med ett tomt andra pass. Det tredje började bra med att en öring nöp min fluga under första repan. Den ålade sig också av kroken och lämnade mig tom på stranden. Vi alla hade några känningar under de återsående nätterna och det hela avslutades med att ”Hybriden” tappade en fin öring. Jag måste ändå säga, trots att det gick dåligt för oss. Att Leardal, det är sanslöst vackert. Det är inte ofta jag är avundsjuk på andra som har fått en fisk. Men på ”Jonny Bråttom”, är jag det. Tänk att få en lax i den miljön. Tillbaka till jobbet för att vila upp sig. 

"Den Gamle visste bäst.

Så nu hänger allt på Hemliå nr 2.0. Om vädret tillåter vill säga. Just nu är vattnet lågt och värmen ligger på. Vi åker nog i vilket fall. Jag gillar ju när det är svårt. Önskar bara att det var lite lättare ibland, bara lite. Vi hörs!

/Båge